Höst och sol

Ledig dag.
Känns som länge sedan, fast det var i lördags...
Andas, vilar och gosar med min finaste fyrbenting :)
(och även lite med fegishunden o valparna förstås)

hemma hos mor o far. Bror hemma i Sverige, så här är det fullt upp när alla kommit hem från jobb. Mysigt tycker jag iaf, alltid skoj när bror kommer hem en sväng.

Och igår var det födelsedagskalas! Bästa o finaste mamman fyllde år.
Och när jag väl kom hem var det fullt hus :) Trevligt att se.
Även mormor o morfar var här, skönt att få se morfar uppe på benen igen. Han sa även att han mår bra, men sånt kan man inte riktigt lita på hos mina morföräldrar..
Envisa som synden är de och vill inte klaga/visa sig sårbara/börda någon annan...
Men han såg rätt pigg ut iaf! Så förhoppningsvis hade han en bra kväll med :)

Fick mig en tårtbit med och var trött o glad.
Nöjd med att få sova hemma, sova utan väckarklocka, utan planer what so ever...
Bara få vara.

det är höstigt och kallt, och jag har sovit med dubbla filtar pga kylan. Vaknat en del och inte sovit allt för bra... Men rätt nöjd ändå. Vaknade och solen sken. Höstfärgerna lyser... Löven ser ut som guldregn när de faller.
Mysigt :)

Mindre mysigt... Dagens minus. (även om det var väntat) nu har kärleken blivit uppsagd. Nu är det officiellt, om en månad måste han gå.
Aldrig kul att bli tvingad till arbetslöshet. Som tur är har han ju kontakter. jag hopas bara han ser till att få göra nåt han verkligen vill (och hoppas att det itne återigen blir utomlands och norgeresor igen) Men samtidigt... han har fått lite tips på att det kan finnas jobb i sthlm för honom,.. dock kommer han inte ur branchen som han vill...

Men o andra sidan kan det äntligen få vara vi som får va sambosar. Som iaf får prova på :)
(det är ju inge fastanställningsjobb direkt) Det gläder mig, även fast jag bor i minsta lyan. Och även fast jag vet att han vill jobba med annat...

Så där står jag alldeles kluven :)
Mellan egoistisk att få hit min käraste och uppmuntrande till att han ska göra som han vill.. att han ska hitta nåt annat jobb. (kasnke kan han även göra det i storstan?!?! ;))
haha.. nää... Vi får väl se vad som händer :)

Hur det än blir, blir det nog bra... En dag kommer även vår dag att komma.
Och jag längtar så...

Uppdatering...

Är inget jag verkar varaså bra på...
Mest för jag tycer det blir så mycket... så långt...
Och kanske, framför allt, har jag haft så svårt att hitta orden.

Besvikelsen sen sist tog hårt. Jag förlorade helt min tro på medmänsklighet... Och kan erkänna att jag plötsligt inte alls var densamma på jobbet. Orkade inte alls lyssna till förklaringar till varför biljett inte fanns, varför pengar inte fanns... Nä.. jag sket fullständigt i det. Betala eller gå av.

För jag hade verkligen ingen ork... ingen lust.
Varför ska jag tänka på andra när ingen annan gör det?! (så hemskt att känna så!)
Kände även att nu var hoppet total dött... Skulle aldrig mer hoppas.. för varför försöka ens? Varför hoppas när allt bara skiter sig iaf?!
"det sista som dör är hoppet" - fine, tänkte jag, då äre dött nu då.
(oxå hemskt att känna så... känna sig så nedslagen o hopplös.. o arg o frustrerad så omgivningen blev helt ointressant. Jag sket i vilket...)

Men trots det dök ordet "hoppas" upp nu o då... "hoppas det går bra för henne idag", "hoppas du mår bättre", "hoppas det går vägen för dem"... Hoppas, hoppas, hoppas...

Blev först arg. Varför ska det poppa upp helt av sig själv. Varför ska det smyga sig fram nästan obemärkt om alla dessa saker för!?!
Sen blev jag lite gladare... Det var ju nåt bevis för att det faktiskt fanns hopp kvar...
Och det är ju egentligen lovande... Det är inte dött. Det kan fortfarande finnas hopp.

Så började försöka leva på igen, som vanligt... Lyckades tillochmed känna mig riktigt nöjd ibland!

Nu har återigen lite hopp fått tag i mig. Blev så lycklig!
Mor fick i fredags besked om att hon kommer få pengar av sin skandiaförsäkring!!
Vet inte hur mycket, eller hur länge... Ingenting än. Papperna ska komma på posten i veckan, men de ringde för att de ville dela med sig av beskedet att hon iaf ska få nånting!
En sån lättnad! Även om det inte är mycket, är det ändå något! Det är någon hjälp.
Det känns som en utsträckt hand.
Känns så skönt att få tillbaka lite av tron på människan! :)

Men så finns det även nya tråkigheter... (såklart... man kan ju inte få komma undan nångång)
morfarn min åkte in på sjukhus i veckan. Han kom inte upp ur sängen alls. Benen bar honom inte. Han har legat inne sen dess. Och nu fick jag höra att de tydligen funnit cancer. Prostatacancer.
Dock har detta inget att göra med varför benen inte bar.. så där vet de fortfarande inget nytt.
Så han blir kvar ett tag till... Behandling av cancern, och se om de kan hitta orsaken till smärtan och varför han inte kunde ställa sig upp.

Så tydliegn inget gott, som inte har nå ont med sig...
Óch cancer är ju en jävulsk sjukdom.. Men förhoppningsvis hittade de den tidigt. Så det kanske blir bättre... lättare...
Men oxå, morfar är 81... Hur mycket ska en 81åring orka?

Men trots dessa tråkiga besked, så känner jag lyckan över att mor ska få hjälp. Att hon ska få iaf lite pengar! Att det faktiskt finns folk som bryr sig!! (att deras läkare kan faktiskt se vad som står på papper om arbetsmöjligheter och besluta enligt detta)

Och den lättnaden och lyckan gör det lättare att tro och hoppas att morfar ska få bli bättre!

min fina karl sa "du kan inte oroa dig för alla som har det svårt.."
Jag sa.. "Jag kan inte låta bli... Inte när det gäller de mina"
Och jag vet verkligen inte hur man inte kan oroa sig....! Stackars våra blivande barn, om vi blir så välsignade att vi får bli föräldrar... Vilken hönsmamma de kommer få ;)

Men inatt ska jag ändå sova gott. Trots oro för hur det ska gå...
För hoppet är ändå tillbaka.
Hoppet och tron om och på medmänsklighet!