.torsdag.

Solen börjar visa sig igen.
Värme smyger sig in i märg o ben.
Äntligen.

Försöker fokusera på det fina. Det roliga.
Går framåt, men jag anar att vägen kommer bli svårare och svårare..
Men då får det väl bli så då.
Måste sluta oroa mig, bekymra mig liksom i förväg...

Roar mig med att söka internet runt på bröllopstips så länge... Klänningar... färgteman.. Lokaler, mat...
 Ibland undrar jag vad vi gett oss in på... Hur ska vi någonsin få ihop det här?! :)
Så många fina kläder....! Vill ha allt ;)
Fast samtidigt tycker jag att det är lite larvigt med vissa prissättningar på allt som har med bröllop att göra..!
 Crazy.

Men vi får väl fortsätta kika runt. Och spara, spara spara.

Vad säger man?

Vad gör man?

När livet tar vändningar som enbart skräms...
När man tillochmed blir lite rädd för sig själv?
Hur mycket skit kan en familj klara av att ta?!
Hur mycket ska en enskild individ orka ta sig igenom..?
Särskilt när åldern börjar ta ut sin rätt.

För inte kan det väl sluta som "Men hon har ju levt ett gott och långt liv"

Jag är trött på tråkiga besked...
Jag är trött på jobbiga saker...

Jag är trött på att världen ser ut som den gör!

Jag blir rädd...
Hur ska det bli med mina drömmar och framtidsplaner?
Hur ska jag någonsin ha mage att sätta ett oskyldigt barn till en värld som behandlar folk så grymt...
Bara för att jag så gärna vill bli mamma?!

Hur ego får man bli!

Och vad gör jag nu...
Jag skäms för att kontakten inte varit bättre. Att jag inte varit bättre på att underhålla...
Hur gör man nu för att återuppta... för att skapa en ny, bättre relation nu?
Efter så många år... efter detta hemska besked...
Var börjar man? Vilka ord skulle någonsin kunna passa sig nu?

Det är märkligt när man inser att man inte känner människor i sin närhet som man trodde sig känna...
 Det är hemsk att inse att man tar saker, och människor, för givet.
Detta som gör att jag skäms!
Jag har månat om att inte ta för givet.. mina allra närmaste närmaste... Men då lyckats "glömma bort" andra, inte lika nära... Men som ändå är viktiga.. Som ändå är mig kära... Men som inte är lika nära som närmaste närmast.

Lite tunga tankar denna måndagskväll... Livet är ledsamt ibland.
Men det är väl bara att köra på, bita ihop och fortsätta framåt.
Försöka utnyttja all tid man har, så länge man nu får...

Nu kryper vi ihop i soffan. Fixa Jägarhjärta och jag.