Alltså...
Jag hade inget direkt "tufft" hjärta redan innan...
Jag är rätt blödig, har alldeles för lätt till tårar - både ledsna och glada.
Har alltid haft lätt att förstå hur andra känner sig..
O med 29år med detta så tänkte jag i mitt stilla sinne, att jag nog liksom redan är föräldraklar... Att inte så mycket kommer ändras eftersom jag redan är som jag är.
Men så booooom!!
Plötsligt var flickebarnet ute och Mammahjärtat tog plats i mitt bröst...
Mammahjärtat som nästan sprängs av all kärlek, lycka o stolthet över denna fantastiska lilla varelse som är vår dotter.
Men oxå ett Mammahjärta som tydligen är såå mycket skörare än mitt "vanliga" hjärta, det blir liksom som småsmulor.. glasskärvor... när liten är sådär otröstligt ledsen...
Känslan av maktlöshet o otillräcklighet är såå mycket värre att känna med det här mammahjärtat
(o då hade jag inte lätt med de känslorna innan heller)
Saknar lite mitt "vanliga", "tuffa" hjärta,
särskilt efter en tuff, tokledsen och otröstlig morgon/förmiddag som mamman gjorde än värre med att försöka sig på att bada bebis... :S
Himmel o pannkaka.. Har nog aldrig känt mig så värdelös... o tyckt så synd om Flisan som fått mig till mor!
Huuu...
Så vi satt o grät tillsammans i soffan tillslut... Kärleken kom o höll om oss, tätt o nära. Gömde oss för världen..
Tacka gudarna att vi har honom!
Tack o lov kan man inte gråta för alltid, o tillslut så var allas tårar torkade o vi fick åter mark under fötterna.
Jag vet ju att det är såhär... o det kommer bli mer ledsamheter.. o säkert värre ledsamheter!
Så det är väl bara att gilla läget...
Andas o bara..
och försöka överleva med det här klena Mammahjärtat ;)
