Då o nu, same same..

Att känna eller inte känna!? Fantasi eller verklighet?!

Det började redan i unga år.
Minns när jag låg en kväll o skulle somna, vände mig så att örat hamnade mot kudden..
O så hörde jag tydligt en marsherande trupp av osynliga små gubbar (eftersom jag inte såg några när jag vände för att titta på kudden) som vandrade från kudden o ville in i mitt öra för vidare färd in i min hjärna!!
  Sjuuukt läskigt! Det lät ju inte alls som hjärtslag, utan bara en stadig marsh ala´ gryningspatrullen från Djungelboken.
(Såhär i efterhand kan jag tänka mig att jag då nyligen hade sett "En cell-sam historia.." ni vet den där med gubbar som bär syret från hjärtat till lungorna (vilka inte är läskiga iofs))

En lååång kväll blev det, som slutade med att jag var tvungen att ligga rakt på kudden så inget öra låg emot (eftersom paraden aldrig slutade...!)

Minns även en kväll i soffan framför tv'n. Typ schlagerfestival skulle jag tro eftersom jag fick vara uppe längre..
 Låg raklång med händerna på magen, o för första gången (av måååånga) så kände jag plötsligt mina hjärtslag i magen! Den liksom dunkade i takt.. o jag blev livrädd att jag råkat svälja mitt hjärta!
 

O nu, sisåhär 25år senare, ligger jag här igen. Med händerna på magen.
 Och försöker klura ut vad som faktiskt känns o märks...
Är det min egen puls som så många gånger förr, eller är det faktiskt lite småbuff o puff o föraning om annat?! :)
 Det är så diffust att det är svårt att veta...
Vad är riktigt och vad är inbillning.

Gör väl som vanligt o drar åt bromsen lite för att inte skena iväg :)
 Kan ju vänta i några dagar till...  Närmare bestämt till på måndag, då man kan få sig en ny liten tjuvkik.

Att längta till en måndag..?! Knasigt! :)