Grubblerier..

Mindre än 2,5veckor kvar...!
(fast kan ju såklart bli mer... o jag tror ändå att jag fortfarande förväntar mig mer, att gå över tiden)

Känner mig hyffsat redo ändå,
men har mer o mer börjat fastna i tankarna på efteråt...!

På hur det kommer vara att få mötas, träffas, få kika på varandra... På att åka hem..!
Längtar så till att få se bebis i sin fars armar!
 Längtar så till att få visa upp bebis för Fisen när vi kommer hem!
Längtar efter att få vara vi, vår familj.

Sen har jag motstridiga känslor om besök... Att visa upp och att få hålla oss för oss själva ;)
 det kanske hör till iofs...

Mest börjar jag typ få dåligt samvete för Kärlekens föräldrar...  Som inte bor i stan.
 Hur kan man ha ett lagom, kort uppvisningsbesök när de inte bor här, inte har sina liv här...
De kommer ju endast komma upp för att få se bebis, och man gör ju inte direkt en långresa på 4ish timmar för att få se bebis i kanske en timme eller två?! (eller vad man nu skulle känna är lagom med besök)

Är ju lättare med de nära som också bor här, som man kan skicka hem ;)
Som kan hitta på annat att göra liksom, för att de har sitt eget..

Tänker mycket på bebis, att h*n ska få lugn o ro och få tid att lära känna oss. Ploxarna liksom.
Och bara att träffa lilla Fisilisen kommer ju bli stort! (mest för hunden iofs kanske ;)) så där känns det som vi behöver lägga mycket tid. Bara vi.
Så alla fyra hinner landa och känna sig som oss.


Men jag förstår ju att far- o morföräldrar (och syskon o så ;)) vill komma o se, få beundra, också få lära känna...
 Och i'm all for it ändå.. Jag kommer säkert vilja visa upp! :)
Men just farföräldrarna som jag verkligen inte vet hur man ska göra...
 Jag vill ju verkligen inte ha någon boende hos oss då, den där första tiden när vi som liten familj ska hitta våra rutiner och vårt sätt!
 Och vi har ju inget stort hem! Och det blev plötsligt så mycket mindre när det är tänkt att en liten ska komma och bo också...
 Så jag är inte alls pigg på övernattande besök!
Vilket då även ger mig så galet dåligt samvete....  en resa från lund o halmstad är inte riktigt något man gör bara så över en dag...
 Både dyrt och långt.


Näe, usch... jag vet inte alls...
Och jag är livrädd att någon ska ta illa upp..
Att tro att farföräldrarna då är mindre värda eller så, för att jag inte bjuder in dem att bo hos oss...


Men kanske fattar folk mer än man tror...
Mer än man själv..
Kanske vill de ändå göra en tur-o retur bara över dan bara för att få se.. Och ta långbesök senare?!
Kanske har de samma tankar?
 kasnke.. kanske...
  fast lite tror jag ju inte... tror man blir för uppspelt. för glad. för nyfiken. Och att det blir för mycket känsla av att vara hjälpsam o finnas till hands.... För mycket välvilja som kasnke blir lite fel liksom..





Åh, det hade vart så mycket lättare om man hade förälskat sig o bilda familj med en stockholmare ;)

Bök o stök, men trots allt.. underbart

Idag och igår har jag känt mig stor.
Stor, o bökig. Klumpig, varm och svettig...
Men ändå bara 6 kilo mer idag än när jag vägde in mig den där första gången på Mödravårdscentralen.
 Knasigt.

Undrar hur mycket jag egentligen gick ner där i början när jag mådde som sämst... :S
 Som tur är hade jag ju en del att ta av så det verkar inte ha gått någon nöd på Bumble som tur är :)

Annars mår vi ganska bra faktiskt.
 Har svårare att hitta sköna ställningar när man sitter o ligger, men det hör väl till.
Och ryggen har varit lite ledsen fler gånger nu... men vi tar oss igenom det.
Mycket tack vare Kärleken som tar hand om så mycket.
 Får dåligt samvete, o kan känna mig riktigt oduglig hemma ibland.

Men antar att man får ta de små vinsterna liksom.. :)
Längre promenad med hunden (även om vi pausar lite på vägen)
Lite bebispyssel med alla saker vi fått, plocka iordning och ställa på plats (plats som inte alltid finns i vårt lilla hem ;))
Att kunna följa mor min till diverse sjukhusbesök så hon slipper ångesten och oron att åka själv
Att kunna hjälpa lillasyster med hundarna

Ja, kanske inte blir mycket varje dag, men brukar ju iaf få till nåt! :)
Så det är ju helt otroligt underbart att ha Kärleken på sin sida också!
 Utan honom hade jag nog aldrig klarat mig