Snurrsnurrsurrsnurr

Livet alltså...!
Vad är tanken egentliegn? Hur ska man hinna med? Och besluta rätt...

En chans till en ny fyrbenting...
En nyny fyrbenting. Inte ens en Tjabben och ingen till terrierist som jag tänkt, men en helt ny.
Är det bara valpsjuka?
Nä.. inte bara, men nog mycket... Gillar rasen mer o mer, och tror nog hon skulle passa in hos oss.

Men så var det det där med tajming,,,
Och med jobbet o mina jobbtider...
Att jag vissa dar inte kommer hem alls... Att jag vissa dagar kommer hem mitt i natten...!
Och det där med människovalpen.. Min finaste fina!
Fortfarande väldigt liten. Finns energi och ork för dubbelsmått?!
(samtidigt som lilllurven förberett oss, men hon är ju vuxen nu = Lättare?!)

Tänk om...
Jaa, tänk om.
Tänk om vi skaffade oss en såndär bra sele!
Tänk om jag hade ett "normalt" jobb...


JA, det är typ de enda tänk om-tankarna jag kan komma på!?!

Är det då dags att söka sig nånannanstans?
Kluven.. Åååh så kluven...
Men det blir bara sämre och sämre där jag är(eeh, var innan jag gick hem)... Får mer o mer ångest o klump i magen av alla nyheter på jobbmailen (borde nog aldrig ha tittat. Bara varit Helt o Hållet föräldraledig!)

Och då är frågan var ska jag söka mig?
Finns så mycket spännande... Men som nog aldrig skulle ge mig chansen heller...
Behöver körkort!
Och oftast massa utbildning... OCh ännu mer så behövs det lite mer Ego och Tro på sig själv! MOD. Mod att våga ta plats. Mod att våga chansa.

Och det där modet... Njaaa...
 Och då känns det som det är så jag funkar..  Fejkar o kör på, livrädd att nån ska se igenom ;)

Och så den där andra önskan då... Drömmen...
 Om en liten männskovalp till!
En ny liten MiniVi :)
Samtidigt kan jag få skuldkänslor..  att nån skulle tro att den underbara fina MiniVi vi fick inte skulle vara bra nog. Att man ska nöja sig.
Men vill ju gärna att hon växer upp med syskon... och allra helst flera syskon ju! Min stora dröm.
Men så kommer den där tron på sig själv igen.... "orkar jag med flera?!" "kommer jag hinna med flera" "kan vi ens få flera"
Och så insikten om att den vi har är ju världens finaste fina! Känns som vi är så otroligt bortskämda med denna fantastiska skatt!
 Hur skulle man kunna toppa det liksom ;)
(O tänk om nästa blir alldeles tvärtom, kaos o panik o ledsen hela tiden...! Hur skulle man kunna tackla det efter att varit så bortskämd med en glading?!;))

Och om man skulle försöka sig på bebisverkstad... Hur skulle det gå med en ny fyrbenting?! Hur skulle det gå med ett nytt jobb?
Kanske bäst att stanna kvar.... Njuta av att liggandet ;) och om det vill sig, få gå hem ett par månader (år) igen, o på så vis slippa underbemanning, skit-arbetstider och bara få finnas där för familjen..!


Jaa... om jag inte var så förbannat feg (och i ärlighetens namn: Lat) så borde jag kanske starta eget egenligen...
Nåt eget som man kan göra hemifrån...


Ja, den som ändå visste vad en skulle bli när en blev stor....!
Jag önskar att jag inte krånglade till det så mycket hela tiden...
För det är väl det jag gör mest?

Jag är så glad o tacksam över att ha ett fast arbete! Att jag har min underbar familj, med 2- och 4-benta så som varit mitt mål!
Jag har aldrig drömt om att göra karriär eller ha super högavlönatjobb,
min stora dröm har alltid varit att få ha en egen hund.
Att få förlova och gifta mig (iofs drömde jag då om att bli friad till, och inte va den som friade men men ;))
Att få vara gravid! Att få se min stora kärlek hålla i en MiniVi! Att själv få hålla i min MiniVi...
 Att ha ett jobb så jag kan försörja min familj! Att ha råd och tid till mina nära o kära!

Och egentligen...
Det är ju det jag har.
Jag är ju där. Nu!!

om man bara kunde ta o sluta grubbla över detaljer... o oroa sig.. ha skuldkänslor...
 För jag undrar hur mycket de tankarna skulle släppa om man skaffade sig ett "normalt" jobb.
 (Finns det "normala" jobb med "normala" tider fortfarande?!)
Jag undrar om jag inte alltid skulle känna att jag inte riktigt räcker till hela vägen..!?

Men det skulle nog underlätta...
Iaf delen "ha tid till mina nära.."


Tänk ändå... Helt sjukt hur välsignad man kan vara att detta är ens största bekymmer...
 Att byta jobb eller inte!