olätt :)

Ibland är det allt annat än lätt att vara en Cecla...
Särskilt en Cecla som är förälskad i en man långt bort (fast inte såå långt bort längre förstås)

Jaja.. det här emd distansförhållande är inte lätt.
Även om det är som vår vardag vid det här laget...
Det liksom rullar på.
Oftast skönt, att det funkar så bra.

Men ibland trillar jag dit... Dit där nere... I mörkret.
Arg o ledsen och orolig för framtiden.
Ska vi nånsin kunna flytta ihop? Ska vi nånsin få påbörja den där familjen vi drömmer om?

Sist jag skrev hade jag brakat ihop igen..
Jag har ju alltid tänkt och trott att jag skulle skaffa barn relativt tidigt i mitt liv... Önskat mig iaf 1 barn innan 30.
(ja ja... det är ju fortfarande 4 år kvar... MEn vet ni hur fort det går?!?!?)


Var väl mest avundsjukan som blandades med tankar inför oss och vårat...
Har varit omgiven av magar på senaste.. vart jag än tittat.
Sjukt kontsigt!! :)
Och sist jag skrev hade jag precis fått reda på att det väntas barn i min bekantskapskrets.

Blev lite mycket.. :S :) Lite "o när ska vi få?"


Känns jättelarvigt! Såhär efteråt...
Vill ju inte stressa fram. Och speciellt larvigt känns det när jag vet så många som har svårt att få barn, fast de bor ihop och har det bra.
Och so far vet vi ju inget om hur det ser ut för oss i den bemärkelsen...
Så känns lite larvigt att klaga/längta/oroa/önska redan innan...

Äsch... jag vet inte...
Nu ska jag ta en värmande dusch iaf!!

Är det bara jag?

Är det bara jag som blir rädd att livet bara rusar förbi?
Är det bara jag som drömmer?
Är det bara jag som vill framåt?
Är det bara jag som blir livrädd att det aldrig ska gå ihop?

bara jag som "blir för gammal?"
bara jag som vill mer?
bara jag som blir orolig att fastna för evigt i ett pendlande fram och åter.
Lite här o lite där...?
bara jag som längtar?

Det är iaf inte bara jag som har svårt att finna ord... Men ibland ger inte det ens den minsta tröst. Bara en känsla av hopplöshet..!
och ensamhet.

blir ledsen..

Jag blir så ledsen i själen när den såkallade vuxenvärlden sviker så...
När vuxna människor inte kan bete sig bättre än små dagisbarn.
När samhället inte är till för de som har det svårt.. när samhället inte gör något för att hjälpa...

När en människa blir skickad fram o tillbaka mellan arbetsförmedling och försäkringskassan.. Och alla hävdar att "oj så tokit det blivit..." men inte gör ett endaste dugg för att hjälpa till att göra det otokigt!

När de helt plötsligt byter handläggare utan att informera om bytet, så man söker efter den man en gång hade och får reda på att dit kanman inte ringa längre!


Va är det för jäkla lekstuga i detta land egentligen?!?!?
Fy fan alltså...

Semestervalet gjort!

Nu har jag äntligen fått in mitt semesterval...
Att det ska vara så svårt att försöka välja när man vill vara ledig!??

Är ju förstås glad så länge jag får någon ledighet...
Men årets semesterval har ju så otroligt många möjligheter...!
(iofs ska det väl till lite tur i det hela oxå så möjligheterna blir just sådanna möjligheter jag tänkt)

Men nu är det alltså gjort!
Jag gjorde många val av veckor... Hoppas på att det blir bra oavsett vad jag får.
Så nu väntar en spänd och smånervös tillvaro innan besked (som kommer senast första april)
kommer det bli en sommar med ö-helg? Eller en sensommar med en efterlängtad, egen fyrbent krabat? kommer det bli en lång semester? kommer det bli som två semestrar?! kommer det bli av en resa sep/okt!??!

Mmm... frågorna är många... Den som lever får ser!

Steg åt olika håll...

Ständigt och hela tiden...
Nåt steg hit, ett annat dit.. Något steg fram, sedan tre tillbaka igen...

Blir galen ibland.
Men vet att dte inte är så lätt heller...
Som att man är lite schizofren...
Jo, men det går bra. Klart vi gör! och sedan plötsligt, nej det går ju inte alls... för mkt som talar emot...



Har suttit och dagdrömt om semester.
En lång en... En semester där jag kan skaffa en efterlängtad liten hund! (om jag har sån tur att jag hittar nån som tycker jag är bra ;))
Om att få lite mer liv i mitt liv... lite mer.. familj...
Jag kan ju verkligen inte tänka mig ett liv utan hund!
Jag har ju tur som har en lurv hos mor o far, vår stora luns Ambra. Världens bästa. Och så har ju systrarna mina sina...

Men vill ju gärna ha en alldeles egen... En som bor hos mig!

Har massor som talar för... men även en del som talar emot...
Min största nackdel är mitt jobb. Tyvärr...
Med knasiga tider, toktidigt ibland... jättesent ibland... ibland kommer man inte hem utan måste sova borta... ibland jobbar man bara 4h, ibland upp till 12h...
Och då blir det ju lite svårt att kunna ta hand om en liten liten...
Särskilt när man som jag bor själv.

Har ju en hel del folk som ställer upp o kan hjälpa. Men rädd att det kommer behövas mer än de förstår... Mer än vad som är rättvist för en hund?

Fast samtidigt lever de ju i nuet de där fyrbentingarna. Och är väldigt anpassningsbara....
Och jag har ju nog ibland mer tid än andra med "vanliga" jobb :)

Gaaaahhh.. det är så svårt! :)

Kanske ska jag sluta fundera så mycket egentligen... Bara köra på!
Jag menar.. vänta på rätt tillfälle känns som sådant som inte händer... Det är bara att köra och sedan anpassa sig därefter.
(typ som att bilda familj... när är det "rätt tillfälle" att skaffa(ja.. det är ju inte bara att skaffa alltid) barn..?!)
Nä.. ska man invänta rätt tillfälle känns det som att man kan få vänta länge...
Och tänk vad mycket tid man då kommer missa isåfall,som istället hade kunnat ha tillsammans med sin fyrbenting (eller tvåbenting ;))


Mmmm... sitter som vanligt och brottas vidare med tankarna.. Insnöad på att jag måste "göra rätt".

(och det här är då bara om att utöka min lilla familj med en hund...
Jag ska inte börja skriva om minönskan att utöka med min älskade karl som sambo.. ;)
Då kommer väl inlägget aldrig ta slut hahah)


Men nä, slut med funderingar om detta nu.. Dags för lite Nu-levande, och fixa i ordning in lägenhet lite. För imorrn blire sportlovslekar hela dagen! (Jaa, jag är ledig!! TJOHOOO!)