Stoneface..

fast med krackeleringar...
Jag är inte den som är särskilt stark.. Min hemska, hemska hjärna som på nå vis är programmerad att alltid tänka det värsta gör att det inte går...

Men jag lyckades förvånansvärt bra vid samtalet med mor.
det var efteråt det blev svårt...
Försöker banka in orden i hjärnan:

"Det är inget farligt. Det är så bra det kan vara just nu. Behöver inte vara orolig eller rädd"

Skyller på all min filmkunskap... Det där fejkslutet...
Oj, det var nära ögat men nu blev allt bra tillslut. Men NEJ, vänta.. det var inte alls slut... Ha ha... nu överraskar vi med etter värre....

Som barn anser man tydligen att man är odödlig. Eller ja... man förstår väl helt enkelt inte att det finns... Faror, skador... Ääh, fjanterier....

Själv har jag nog aldrig känt igen mig i det (vad jag kan minnas)
Jag ser allt farligt.. Ser allt som skulle kunna bli farligt...
Däremot har jag alltid sett mina närmaste som odödliga!
För jag kan inte förstå hur det skulle kunna finnas en värld utan dem?!
Det går ju inte...

Jag vet ju.. egentligen.. Både som en iaf relativt smart vuxen att så inte är fallet. Och visste ju egentligen när jag var barn med. att de är minst lika dödliga som mig...
Men det går inte riktigt helt in iaf.. De 'r ju så mycket starkare. Så mycket smartare. De kan ju så mycket...

Helt obegripligt att ha så svårt att inse egentligen... :)
Men alla är vi lika dödliga. Även mina idoler, mina närmaste och käraste.
Och ibland skräms de till ordentligt för att påvisa det...

Men för tillfället är allt tydligen bra.
Ingen hjärtattack/infarkt...
troligtvis "bara" kärlkramp.

Så jag försöker hålla mig lugn iaf.
som mor. Som mina andra närmaste. Som far själv.

Men han är ju alltid lugn.
Kom tillbaka imorrn pappa. Semester ska inte tillbringas på sjukhus!