just keep swimming...

Tuffheterna fortsätter...
tråkiga besked på jobb..
RIKTIGT tråkiga.. :(  Blir övertvingad på sådant jag absolut INTE vill göra, men har inte så mycket mer val än det eller sluta..
 Och utan ett annat jobb känns det riktigt dumt att sluta.

Hoppas ju såklart även på att de ska inse sitt misstag och ta oss tillbaka. Planera om..
Som de annars är duktiga på...
Men frågarn är ju hur lång tid det tar...

Hur länge kommer jag va tvungen att stå ut?
minst 2500 mindre i lön, mindre variation, längre dar, myyyyyycket mer bortavaro....
 LillFisen kommer ju bli tvungen att bo borta konstant :(

Mest henne jag tänker på... (och på att jag faktiskt inte vill jobba inom den delen)

Men som sagt har vi inte mycket val...
Vilket ledde till litet psykbrt och tokdepp igår...
Jag var riktigt, riktigt ledsen faktiskt.
Insåg att jag verkligen gillar var jag är just nu, vad jag gör.
Att jag haft riktig tur som faktiskt fått vara del av det iaf i fem år...

Kanske är så som min ena farbror säger.
Man ska inte stanna på nåt jobb mer än fem år ;)

Men jag hade lätt kunnat tänka mig att va kvar många fler år till....

Jaja...
Beslut att fatta... Men som sagt behöver man kanske inte ha tokbråttom...
 Skulle ju verkligen behöva fixa körkort oxå... Så man har nån chans till annat...

Och så den stora frågan...
 Vad ska jag bli när jag blir stor?!

ibland är det tuffare än annars..

Men nu har det väl återgått till det normala...
En hel del grubblande, allt med samma resultat "Jag kunde inte ha gjort något annorlunda"
känns ju bra att jag kan tycka så själv..
Även om otillräckligheten och maktlösheten känns mer.. Det är de värsta känslorna jag vet.

 Att inte räcka till. Inte kunna göra något för att förändra läget till något bättre...

Jag klarade mig i fem år.
Det är som de säger, det handlar inte om "Om det händer, utan När det händer"
 När blev alltså den 13e september 2012...

Hemskt att personer ska må så fruktansvärt dåligt att de inte ser någon annan utväg...
(o hemskt med andra personer som endast kan tänka på sig själva och något möte de ska på!! Måste vara chocken,.. jag intalar mig det iaf, för att slippa bli besviken på mänskligheten!)

Och chock är inte riktigt att leka med..
Skakiga ben... skakiga händer, noll kontroll på varken tårar eller skratt... och andningen!

Men som tur är har man ju världens finaste kollegor och medarbetare!
Och världens finaste vänner o familj, som vägrade låta mig vara ensam de första 24timmarna.
(fast jag var så slut då att jag bara totaldäckade när jag väl fick gå o sova)

och idag fick jag träffa läkarn, helt enligt reglerna, och jag fick gå igenom allt igen. Fick berätta hur jag mår och om jag känner något obehag...
 Vilket jag, efter det fina mottagandet i torsdags, inte känner alls..
Sov lite illa på fredagen, men då var det även blåljus utanför fönstret plötsligt när jag vaknat till efter en obehagsdröm...
Men annars är jag rätt så klar... Har ju som sagt bara kommit fram till samma slutsats hela tiden.
 Det är hemskt, men det kunde inte ha gått bättre eller hanterats bättre just denna gång.

Sen vet man ju inte hur det blir nästa... Troligtvis har jag ju inget "lärt" mig då alla olyckor är olika...

Så nu är jag "friskförklarad" och återtagen i tjänst, så imorgon far vi ut igen.
På med uniformen, och fortsätta göra sitt jobb så bra man bara kan.

Tacksam för mina fina... Tacksam för musiken...
Och tacksam för att det inte blev "värre" än vad det blev!

"Vart jag än går"

I lördags var vi på 30års fest/kräftskiva.
Superduperdundermysigt var det! :)
En dag och kväll full av fina vänner, massor av skratt, dans och musik!

Och där, när vi satt runt bordet o småpratade hörde jag i bakgrunden.... Bara liiiite lite musik till en början, men den fastnade direkt... Hade aldrig hört den förut.
Men vissa låtar är bara helt enkelt gjorda för mig... de går direkt in i hjärna och hjärta! Förtrollar mig och drar mig in :)

Så var det precis när jag hörde denna.
http://www.youtube.com/watch?v=t1Oin4lHlXU 

Helt klart min nya favvo! Och med en given plats på vår stora dag nästa år :)


För i mitt huvud rullar det en musikvideo var gång jag hör den här:

Det är en ljummen kväll, med stoj och stim på en inbyggd altan.
Sken från stearinljus och skrattande, glada vänner.
Jag hör däremot inget, utom den här låten... Och i vimlet ser jag bara han.
Ser honom skratta, prata... ser honom se tillbaka på mig. Med ett leende och ögon fulla av kärlek!

Han är särskilt fin i sken från levande ljus :)




Mmm... så kan det vara :)