17 september 2012

ibland är det tuffare än annars..


Men nu har det väl återgått till det normala...
En hel del grubblande, allt med samma resultat "Jag kunde inte ha gjort något annorlunda"
känns ju bra att jag kan tycka så själv..
Även om otillräckligheten och maktlösheten känns mer.. Det är de värsta känslorna jag vet.

 Att inte räcka till. Inte kunna göra något för att förändra läget till något bättre...

Jag klarade mig i fem år.
Det är som de säger, det handlar inte om "Om det händer, utan När det händer"
 När blev alltså den 13e september 2012...

Hemskt att personer ska må så fruktansvärt dåligt att de inte ser någon annan utväg...
(o hemskt med andra personer som endast kan tänka på sig själva och något möte de ska på!! Måste vara chocken,.. jag intalar mig det iaf, för att slippa bli besviken på mänskligheten!)

Och chock är inte riktigt att leka med..
Skakiga ben... skakiga händer, noll kontroll på varken tårar eller skratt... och andningen!

Men som tur är har man ju världens finaste kollegor och medarbetare!
Och världens finaste vänner o familj, som vägrade låta mig vara ensam de första 24timmarna.
(fast jag var så slut då att jag bara totaldäckade när jag väl fick gå o sova)

och idag fick jag träffa läkarn, helt enligt reglerna, och jag fick gå igenom allt igen. Fick berätta hur jag mår och om jag känner något obehag...
 Vilket jag, efter det fina mottagandet i torsdags, inte känner alls..
Sov lite illa på fredagen, men då var det även blåljus utanför fönstret plötsligt när jag vaknat till efter en obehagsdröm...
Men annars är jag rätt så klar... Har ju som sagt bara kommit fram till samma slutsats hela tiden.
 Det är hemskt, men det kunde inte ha gått bättre eller hanterats bättre just denna gång.

Sen vet man ju inte hur det blir nästa... Troligtvis har jag ju inget "lärt" mig då alla olyckor är olika...

Så nu är jag "friskförklarad" och återtagen i tjänst, så imorgon far vi ut igen.
På med uniformen, och fortsätta göra sitt jobb så bra man bara kan.

Tacksam för mina fina... Tacksam för musiken...
Och tacksam för att det inte blev "värre" än vad det blev!

Inga kommentarer: