För två år sen

Idag för två år sen stod jag i ett mörkt, stjärnklart, iskallt, ishalt och snöigt Söderköping, uppe på utkikspunkten med hjärtat bultande i 190, en sång i mitt huvud som gick på repeat och försökte få ordning på orden.
 Vad jag skulle säga,
hur jag skulle säga...

Vilka ord skulle bäst beskriva och kunna berätta precis vad det är jag känner!?
Mitt i känslostormarna kände jag att det nog bara är musiken som kan få fram det rätt...  och var då nöjd med att tvinga karln att lyssna på sin väg upp till mig.
 För finns bara en låt, och den går om o om igen och vägen fram är liiiite småklurig.. så kan han ju inte missa något endaste ord!!!  (vi lyssnar lite olika han o jag ;))

Det gick en stund till..
Shit, kommer han inte!?
Har han halkat o gjort sig illa?!?!
Smart Cilla, lura upp karln i en öde skog o det bara är is överallt...
Fint att berätta för familjen: 'Jag tänkte göra det lite fint, men han halka på isen o slog ihjäl sig'!

hann förbanna mig själkv några gånger, What was I thinking...
Men så äntligen ett litet ljus i mörkret närmade sig! :)
 "Phew.. han klara sig helskinnad upp!"

Sen försvann alla orden... Ja, ärligt minns jag faktiskt inte vad jag fick fram :S
 Minns bara känslan av lycka och lättnad när han sa Ja!!

Fast man ändå friar för att man är säker på att det är just vi två, så var jag galet nervös... :)

Mm..  två år sen.
Som vanligt går tiden fortare än jag hinner med :)
Imorrn åker vi till Norrköping för att gå på spa, en av våra härliga bröllopspresenter! Så passar vi på att ta en hotellnatt när vi ändå "firar"  ;)
  (om man nu firar förlovningsdag när man är gift)

Ordningen återställd

Älskade maken är äntligen hemma igen!
6 veckor har varit en lång tid...  Fast ska väl inte klaga allt för mycket, gick ju hyffsat bra ändå.
Men alltid trevligare att ha honom hemma, vi har ju liksom gjort det här "vara ifrån varann" rätt så mycket genom våra år, så jag känner mig mer nöjd när han är hemma igen!

O lillFisen, haha.. hon är överlycklig att husse är hemma igen.
Kastade sig över honom när han kom o pussa o pussa o pussa... Följer vart han än går, kollar upp.. och nu när han somnat i soffan så ligger hon alldeles intill o tänker minsann INte flytta på sig :)


Ja, nu är ordningen återställd..
Till den grad att jag nu äntligen kan få testa mitt senaste inköp.
 Ett stycke menskopp.

tyckte det verkade himlans smart, lä'ste o kollade på nätet hur mycket som helst o slog så till o köpte en. Detta strax efter senaste mensen så den har ju legat här hemma ett tag..
Men sen gick dagarna... O de gick o de gick...
 Jag var trött jämt... o hade väldiga humörsvängningar...
Tänkte i mitt stilla sinne att nu är jag såndär som folk tänker "she need to get laid!"
men inte ens det kunde man få roa sig med när mannen är på andra sidan haven... Grrr, mutter o stånk o stön..
 Började bli ordentligt trött på mig själv... På att inte orka något. På att vara glad ena stunden o nästa tokledsen..  för att sedan mest vara arg o grinig...
 Tur att jag sov lite nu o då, bara sådär...

Sen var min inneboende o handlade, o sa "jag passa på att köpa nya sånna här också" o slängde fram ett paket bindor...
 Det var då det slog mig... Vänta nu... Vad är det för datum egentligen, vad är det som händer?!
Kollade i kalendern o konstaterade att jag var närmare en vecka sen!
 "What!?!"
Så då blev det kaos i huvudet... Så många tankar o känslor...  Kan det va sant?! Kan det verkligen va vår tur?! Men han är inte ens hemma!! Ska jag testa...? eller ska jag vänta på honom...?!  O min menskopp då?!?!  Jag skulle ju testa menskopp ju, vafaan!!  Nä, det kan väl inte vara sant... varför skulle det hända nu när inget hänt innan... Känner jag av nåt annat, illamående ömma bröst? Näe, så då kan det ju itne va så... väl?
 Men tröttheten då? och humörsvängningarna??
Gaaah...  fram o åter, fram o åter,...
 Glad för att kanske, ledsen för att det bara skulle va fejk o spökande...

Väntade några dagar till, sa inget... Gick bara o grubblade o gryubblade..
Tillslut skrev jag iaf ett inlägg, för hjärnan orka inte hänga med allt bara sådär...
När jag sedan hade postat kändes det dumt...
"Klart jag inte är gravid, nu har skrivit o typ tagit ut det i förskott... då kommer mensen inatt eller imorrn då för att riktigt säga 'trodde du ja, HA!'"

men nä, ingen mens...! Hur sen kan en mens bli?! Aldrig hänt (utom när jag ätit piller)
Inte ens någon sorts hint om att det var på gång...
Så test inköptes tillslut, OM vi faktiskt skulle va så lyckliga att va gravida nu måste jag ju ändå veta o klura ut nåt kul att göra när maken kommer hem.

Men nä...  FetNej på testet...
 tog det jäkligt hårt.. Hårdare än jag väntat faktiskt, Trodde ändå att jag nog anade att det inte skulle va....  Så jag grät, kände mig ensam... Kände mig usel "som aldrig lyckas"
 Ja, tills jag kom på nyårslöftet om att sluta va så hård mot mig själv!

Vi har inte lyckats än, det finns de som försökt så mycket längre. Så än får man ju för fan bara gilla läget...

Samtlidigt lite skönt...
Skulle nog uppskatta makens stöd o sällskap i kaoset "Är det sant?!  Eller är nåt fel?!?"

Så ja, dags att flytta fokus igen då, lära sig nåt nytt.
 Menskopp. Spänannde :)

Fast nä

det är precis som vanligt...

"Nope, du får varken det ena eller det andra!"

Men... va...?

Asså...
Det här med livet... det är ju helt sjukt ju.

In a good way!

tror jag iaf...

Att en väntan kan gå från ett perspektiv till ett annat?!
O hur länge väntar man då?
Att en tanke man hade plötsligt visar sig ifrån en helt annan synvinkel. Liksom samma fråga fast med ett helt annat svar.

Översvämmas av alla tankarna o alla känslor...
Jag vågar knappt uttala ens för mig själv!
Går som ett skyggt djur runt elden...  liksom cirklar försiktigt, undersöker men ständigt liiite för långt bort så jag kan ändå inte med säkerhet veta... Men vågar mig ändå inte närmare för att ta reda på...
Vågar knappt tro...

I ett fullt hus kan jag känna mig så ensam ändå,
samtidigt som jag inte riktigt vet om jag törs dela med mig. Eller om jag vill... 

 O väntan på hemvändande make har nog aldrig känts så otroligt lång!!

Tänk att en vecka... EN vecka, kan kännas oändlig!

och vad ska jag göra under tiden?
Ska man vänta?
Ska man bara ge sig i kast och ta sig till eldens mitt?
Ska man tala om saken?
Kan man ens skriva om det?!!? 

ska man fortsätta smyga i cirklar runt, runt, runt...?

Önskar han var hemma, han som ger mig mod och stöd :)
  har förstås lillasyster... o även om hon oxå är otrolig på att ge mig mod o stöd så känns det ändå...  hmmm....

Näe, jag ska nog vänta.
 vänta lite till....

Saker är ju faktiskt inte alltid som de verkar..! 

                            men ibland... ibland kan det kanske vara precis så som det verkar?