Men... va...?

Asså...
Det här med livet... det är ju helt sjukt ju.

In a good way!

tror jag iaf...

Att en väntan kan gå från ett perspektiv till ett annat?!
O hur länge väntar man då?
Att en tanke man hade plötsligt visar sig ifrån en helt annan synvinkel. Liksom samma fråga fast med ett helt annat svar.

Översvämmas av alla tankarna o alla känslor...
Jag vågar knappt uttala ens för mig själv!
Går som ett skyggt djur runt elden...  liksom cirklar försiktigt, undersöker men ständigt liiite för långt bort så jag kan ändå inte med säkerhet veta... Men vågar mig ändå inte närmare för att ta reda på...
Vågar knappt tro...

I ett fullt hus kan jag känna mig så ensam ändå,
samtidigt som jag inte riktigt vet om jag törs dela med mig. Eller om jag vill... 

 O väntan på hemvändande make har nog aldrig känts så otroligt lång!!

Tänk att en vecka... EN vecka, kan kännas oändlig!

och vad ska jag göra under tiden?
Ska man vänta?
Ska man bara ge sig i kast och ta sig till eldens mitt?
Ska man tala om saken?
Kan man ens skriva om det?!!? 

ska man fortsätta smyga i cirklar runt, runt, runt...?

Önskar han var hemma, han som ger mig mod och stöd :)
  har förstås lillasyster... o även om hon oxå är otrolig på att ge mig mod o stöd så känns det ändå...  hmmm....

Näe, jag ska nog vänta.
 vänta lite till....

Saker är ju faktiskt inte alltid som de verkar..! 

                            men ibland... ibland kan det kanske vara precis så som det verkar?