"Vanligt" hjärta vs Mammahjärtat

 Alltså...
Jag hade inget direkt "tufft" hjärta redan innan...
Jag är rätt blödig, har alldeles för lätt till tårar - både ledsna och glada.
Har alltid haft lätt att förstå hur andra känner sig.. 

O med 29år med detta så tänkte jag i mitt stilla sinne, att jag nog liksom redan är föräldraklar... Att inte så mycket kommer ändras eftersom jag redan är som jag är.

Men så booooom!!

Plötsligt var flickebarnet ute och Mammahjärtat tog plats i mitt bröst...

Mammahjärtat som nästan sprängs av all kärlek, lycka o stolthet över denna fantastiska lilla varelse som är vår dotter.

Men oxå ett Mammahjärta som tydligen är såå mycket skörare än mitt "vanliga" hjärta, det blir liksom som småsmulor..  glasskärvor... när liten är sådär otröstligt ledsen...

Känslan av maktlöshet o otillräcklighet är såå mycket värre att känna med det här mammahjärtat

(o då hade jag inte lätt med de känslorna innan heller)

  Saknar lite mitt "vanliga", "tuffa" hjärta,

 särskilt efter en tuff, tokledsen och otröstlig morgon/förmiddag som mamman gjorde än värre med att försöka sig på att bada bebis...  :S

 Himmel o pannkaka.. Har nog aldrig känt mig så värdelös...  o tyckt så synd om Flisan som fått mig till mor!

 Huuu...

Så vi satt o grät tillsammans i soffan tillslut... Kärleken kom o höll om oss, tätt o nära. Gömde oss för världen..

  Tacka gudarna att vi har honom!

Tack o lov kan man inte gråta för alltid, o tillslut så var allas tårar torkade o vi fick åter mark under fötterna.

 Jag vet ju att det är såhär... o det kommer bli mer ledsamheter.. o säkert värre ledsamheter!

Så det är väl bara att gilla läget...

 Andas o bara..

och försöka överleva med det här klena Mammahjärtat ;)

BumbleBeebis

Hon är här!
Faktiskt har hon tillomed varit här i två veckor och en dag.
Helt otroligt.

Jag har fortfarande lite svårt att fatta och inse, blir helt tagen typ varje dag.
Kan inte fatta att vi lyckats... Att hon är här. Att vi är föräldrar. Att hon är så himla vacker. Att vi klarade oss igenom en förlossning! Att det gick så fort ändå... Att det känns som alldeles nyss samtidigt som det känns som hon varit här alltid..
 Jag är så galet stolt över henne!
Jag är så galet stolt över Kärleken!! Vilken pappa, på en gång :) Och vilket fantastiskt stöd under förlossningen.

och så är jag faktiskt stolt över mig själv oxå, fast jag fegade en massa under förlossning och har brytit ihop några gånger här hemma med ;)
 Men stolt att jag tillslut lyckades att få ut henne! (samtidigt som jag typ blev helt chockad när hon väl fanns på utsidan)
 Stolt över att vi gjort något så fantastiskt som en helt egen liten person.

Alla känslor är i en enda röra, men störst är lyckan och kärleken!
 Det tuffa o jobbiga hör ju säkert till det med, vi alla måste ju lära oss.
 Vi är alla tre nybörjare ;)


Nä, hög tid att återgå till min fina lilla familj!
 Tack o hej

Grubblerier..

Mindre än 2,5veckor kvar...!
(fast kan ju såklart bli mer... o jag tror ändå att jag fortfarande förväntar mig mer, att gå över tiden)

Känner mig hyffsat redo ändå,
men har mer o mer börjat fastna i tankarna på efteråt...!

På hur det kommer vara att få mötas, träffas, få kika på varandra... På att åka hem..!
Längtar så till att få se bebis i sin fars armar!
 Längtar så till att få visa upp bebis för Fisen när vi kommer hem!
Längtar efter att få vara vi, vår familj.

Sen har jag motstridiga känslor om besök... Att visa upp och att få hålla oss för oss själva ;)
 det kanske hör till iofs...

Mest börjar jag typ få dåligt samvete för Kärlekens föräldrar...  Som inte bor i stan.
 Hur kan man ha ett lagom, kort uppvisningsbesök när de inte bor här, inte har sina liv här...
De kommer ju endast komma upp för att få se bebis, och man gör ju inte direkt en långresa på 4ish timmar för att få se bebis i kanske en timme eller två?! (eller vad man nu skulle känna är lagom med besök)

Är ju lättare med de nära som också bor här, som man kan skicka hem ;)
Som kan hitta på annat att göra liksom, för att de har sitt eget..

Tänker mycket på bebis, att h*n ska få lugn o ro och få tid att lära känna oss. Ploxarna liksom.
Och bara att träffa lilla Fisilisen kommer ju bli stort! (mest för hunden iofs kanske ;)) så där känns det som vi behöver lägga mycket tid. Bara vi.
Så alla fyra hinner landa och känna sig som oss.


Men jag förstår ju att far- o morföräldrar (och syskon o så ;)) vill komma o se, få beundra, också få lära känna...
 Och i'm all for it ändå.. Jag kommer säkert vilja visa upp! :)
Men just farföräldrarna som jag verkligen inte vet hur man ska göra...
 Jag vill ju verkligen inte ha någon boende hos oss då, den där första tiden när vi som liten familj ska hitta våra rutiner och vårt sätt!
 Och vi har ju inget stort hem! Och det blev plötsligt så mycket mindre när det är tänkt att en liten ska komma och bo också...
 Så jag är inte alls pigg på övernattande besök!
Vilket då även ger mig så galet dåligt samvete....  en resa från lund o halmstad är inte riktigt något man gör bara så över en dag...
 Både dyrt och långt.


Näe, usch... jag vet inte alls...
Och jag är livrädd att någon ska ta illa upp..
Att tro att farföräldrarna då är mindre värda eller så, för att jag inte bjuder in dem att bo hos oss...


Men kanske fattar folk mer än man tror...
Mer än man själv..
Kanske vill de ändå göra en tur-o retur bara över dan bara för att få se.. Och ta långbesök senare?!
Kanske har de samma tankar?
 kasnke.. kanske...
  fast lite tror jag ju inte... tror man blir för uppspelt. för glad. för nyfiken. Och att det blir för mycket känsla av att vara hjälpsam o finnas till hands.... För mycket välvilja som kasnke blir lite fel liksom..





Åh, det hade vart så mycket lättare om man hade förälskat sig o bilda familj med en stockholmare ;)

Bök o stök, men trots allt.. underbart

Idag och igår har jag känt mig stor.
Stor, o bökig. Klumpig, varm och svettig...
Men ändå bara 6 kilo mer idag än när jag vägde in mig den där första gången på Mödravårdscentralen.
 Knasigt.

Undrar hur mycket jag egentligen gick ner där i början när jag mådde som sämst... :S
 Som tur är hade jag ju en del att ta av så det verkar inte ha gått någon nöd på Bumble som tur är :)

Annars mår vi ganska bra faktiskt.
 Har svårare att hitta sköna ställningar när man sitter o ligger, men det hör väl till.
Och ryggen har varit lite ledsen fler gånger nu... men vi tar oss igenom det.
Mycket tack vare Kärleken som tar hand om så mycket.
 Får dåligt samvete, o kan känna mig riktigt oduglig hemma ibland.

Men antar att man får ta de små vinsterna liksom.. :)
Längre promenad med hunden (även om vi pausar lite på vägen)
Lite bebispyssel med alla saker vi fått, plocka iordning och ställa på plats (plats som inte alltid finns i vårt lilla hem ;))
Att kunna följa mor min till diverse sjukhusbesök så hon slipper ångesten och oron att åka själv
Att kunna hjälpa lillasyster med hundarna

Ja, kanske inte blir mycket varje dag, men brukar ju iaf få till nåt! :)
Så det är ju helt otroligt underbart att ha Kärleken på sin sida också!
 Utan honom hade jag nog aldrig klarat mig

Gör om, gör rätt...

Nya tag med Försäkringskassan då...
 Dags att återigen försöka komma på hur man ska uttrycka sig i text på lämpligaste sätt...
Gissar att meningen "jag vill ha ersättning" inte riktigt är vad de menar med "på vilket sätt vill du att vi ska se över beslutet"


 Jaja.. kommer väl på något, antar jag...

Andra veckan som avstängd från jobbet snart över... Känns märkligt att inte jobba...
 Men samtidigt fantastiskt skönt! Så mycket lugnare och mer harmoniskt, ingen oro för vad vi måste klara oss igenom idag om något händer.. Inga 12timmars dagar att gå o stå och vara igång hela tiden.
 Det märks så tydligt att kropp och bebis mår mycket bättre av att vara hemma. Att i lugn o ro göra med dagen vad man känner. Att ta typ tusen små powernaps under dagen, kunna sätta sig ner o andas när kroppen säger ifrån.
 att ha tid att läsa böckerna jag fått hem.
 Tid att förbereda sig.

Det är ju helt tokit, vi har liksom ett skötbord nu!
 I vårat badrum!! I Vårat(!) badrum!
Nu har det stått där sen i måndags typ, så nu blir jag inte lika chockad när jag ser det längre ;)
 Nu börjar mer tankar som "Vad är det vi måste ha i hyllorna så vi är redo?!" dyka upp.
blöjor, våtservetter, salvor? vilka salvor?!?

Känns så spännande att vara nybörjare, men även lite frustrerande ibland ;)
 Har räknat med att ha så lång tid på mig med allt, men nu börjar det närma sig...
Måste också klura ut vad man har i en BB-väska....!
Och vad för sorts väska man ska ha till det....

För plötsligt har jag ju faktiskt insett att det inte alls är 100 att vi går över tiden.. som jag typ räknat med för att det vår första gång.
 Kanske är detta också för att vi nu lyckats boka in oss på info-träffar.. men det var inte många tider som var innan BF, så rent krasst skulle vi kanske inte hinna med dessa om människovalpen vill ut tidigare..
  Gaaaaahhhh! :)

Tur att det finns personal som varit med om detta förut ;)

Nu måste jag försöka få i mig någon sorts lunch..
Sen är det dags för ännu en kort sväng med de fyrbenta (förhoppningsvis utan regn... mörka moln runt omkring, men so far inget regn... vilket jag är tacksam för! Torkning av blöta småhundar är liiite bökigare just nu med stor mage, o jag får svårt att ta mig upp igen efteråt..)
Men lunch först iaf, annars kommer jag kräkas... :S

I can still see my feet

med lite hjälp... ;)

en liten bild från helgen, sista överliggningen på ett bra tag (Hopefully)

v30+5

Wow...

Nu är det mindre än 3månader kvar.
(om människovalpen håller tidtabell vill säga ;))

Inte så mycket mindre...
men ändå mindre!
Tokigt! :)

Börjar faktiskt bli lite nervös...
Fast ändå inte så som jag hade väntat mig...
Mer nervös för hur människovalpen kommer ha det.. få det... vad h*n kommer tycka om oss ;)

Och kanske mest av allt;
 Hur ska jag lyckas hjälpa människovalpen att bli trygg o redo för denna knasiga värld som vi lever i!?!
 Helt galet. Tur att man har några år på sig att komma underfunn med det :)

Trodde jag skulle va mer nervös över typ få ut den hel o säker,
men känner mig förvånansvärt lugn faktiskt.
Tänker att "på ett eller annat sätt ska bök o stök ut, så det är väl bara att hänga på"

Tänkte också att jag skulle vara sjuuukt nervös över smärtan o hur jag ska lyckas...
Men tanken känns så stor.. så obegriplig såhär i förväg liksom...
 Jag har ju fattat att det kommer göra ont. Göra mer ont än något någonsin gjort ont...
Men det gör också att jag har svårt att inse o kunna förbereda mig nu... För jag kan inte ens gissa hur ont det faktiskt kommer göra... Hur det kommer kännas...
 Så då går det inte att bli så nervös...

Lite, pytterädd att kroppen kommer total-låsa sig, precis som den gör vid tandläkarbesök för mig (bedövningarna tar inte, hur många jag än får, om jag inte får lustgas samtidigt så kroppen är avslappnad... Utan gas så blri det på nå vis spärrat... Fast det känns som jag är lugn o avslappnad.. Knäpp kropp)
 Men jag hoppas att kroppen ändå kan förstå att det i juli isåfall gäller annan smärta... o att den liksom bara kör på så som naturen tänkt sig :)
 O inte blandar ihop med tandläkarskräck/besök.


Ja herrejisses... :)
snart ska det iaf komma hem lite böcker jag ska läsa o se om jag kan bli någe klokare ;)
Om inte så får man glädjas åt att människovalpen inte har någon annan att jämföra med (iaf på några år ;))


Tänk, i ett halvår har vi haft varandra som sällskap dygnet runt..
Coolt!
(knasigt att ha vant sig vid bök o stök och känna sig lugn o trygg med att veta var h*n är hela tiden... o lagom till man tror man har koll sen så ska den snart ut och kunna tappas bort varsomhelst!! :S :))

Steg..

 Om "M-ordet" var ett stort steg, så har vi nu kommit ännu ett steg...
vi har skaffat oss en vagn!

Jisses...!
Alltså det är så galet. Så himla överväldigande.
 Ibland blir jag faktiskt lite skräckslagen...! :)
Är jag beredd. Kommer jag Hinna Bli beredd?!

Vagn var långt ner på min lista..
Det jag tänkte att vi kunde skaffa liksom sist.. Efteråt.. När man var säker på att vi faktiskt blivit tre (ja, fyra med fyrbentingen ;))
 Men som vanligt funkar världen inte riktigt så som man tänker sig.. Inte ens vagnköp kan jag tydligen planera! Haha...

Men snubblar man över en bara sådär så äre väl bara att köra på...
 Så ja.. Ny taktik kanske.."Kör bara kör"
Häng på i svängarna. Gör det bästa av det hela.
Var inte rädd i förväg! (svårast)


samtidigt blir jag nog mer o mer "det löser sig.. tids nog"
 vilket känns stressande ibland o jag undrar om jag missar viktig förberedelse!
 (samtidigt som jag inte har nån aning om Hur jag nånsin ska kunna förbereda mig...! :))
 Hur ska man kunna förbereda sig på något man aldrig varit med om förut. Läser lite ibland, men inser varje gång att det ändå kanske inte hjälper... för alla är olika.. alla upplever saker o ting olika..
 Så jag kommer fram till att jag hoppas på att kroppen min är klok o kommer fatta.. o förhoppningsvis kan kommunicera till mig o min hjärna så vi typ bara kan haka på...

 Känns oftast som en bra plan,
men ibland som den mest korkade o osäkra planen ever... ;)

Tur att det är ett tag kvar iaf.
Och att gå hem från jobb måste nog vara bland det smartaste man kan göra. Jag längtar.
O hoppas på att jag under de dagarna kan hinna komma med insikter o lära mig nåt o ja..  lyckas förbereda mig mentalt! :)


Vi ska nog verkligen ta o kolla upp de här datumen på div. kurser o infoträffar!

The Big M-word...

 Ja, inatt (eller ja, tidigt imorse) använde jag för första gången M-ordet!
Tokigt...!

Kom hem från jobbet vid halv3 inatt och stupade i säng, för att någon timma senare bli väckt av buffar o bök.. O panik-kissnödighet. O så kom det: "Ååh, var snäll och använd inte mammas blåsa som sparkleksak!"

Och så var jag klarvaken! :)
Det börjar bli allt mer verkligt nu. Samtidigt som jag fortfarande tycker det är så obegripligt så det är inte sant!
 Häftigt.
Det är ibland svårt att förstå o klä allt i ord... Väldigt mycket så just nu :)


Nu ska jag nog ta mig en liten, liten powernap (är konstant trött känns det som) efter en vårsolspromenad, måste ju ladda för ännu en sen arbetskväll/natt när man inte är i säng igen förrns vid halv3-3.
  Så från soffgänget: lillFisen, jag o en buffande BumbleBee-bis: Ha en fantastisk lördag! Njut av sol och varandra.

Kärlek

Ny themesong

"Nu är vi halvvägs!
Men det är långt kvar än...
 Å vi är halvvägs,
halvvägs till framtiden."



https://www.youtube.com/watch?v=MzWq9jYwiPw
(kanske mest theme-refräng men ändå ;))


Coolt, Knasigt, Häftigt.
Går så fort, men ändå så långt kvar samtidigt.
Igårkväll kände Kärleken "nåt" :)

  Amazing

Då o nu, same same..

Att känna eller inte känna!? Fantasi eller verklighet?!

Det började redan i unga år.
Minns när jag låg en kväll o skulle somna, vände mig så att örat hamnade mot kudden..
O så hörde jag tydligt en marsherande trupp av osynliga små gubbar (eftersom jag inte såg några när jag vände för att titta på kudden) som vandrade från kudden o ville in i mitt öra för vidare färd in i min hjärna!!
  Sjuuukt läskigt! Det lät ju inte alls som hjärtslag, utan bara en stadig marsh ala´ gryningspatrullen från Djungelboken.
(Såhär i efterhand kan jag tänka mig att jag då nyligen hade sett "En cell-sam historia.." ni vet den där med gubbar som bär syret från hjärtat till lungorna (vilka inte är läskiga iofs))

En lååång kväll blev det, som slutade med att jag var tvungen att ligga rakt på kudden så inget öra låg emot (eftersom paraden aldrig slutade...!)

Minns även en kväll i soffan framför tv'n. Typ schlagerfestival skulle jag tro eftersom jag fick vara uppe längre..
 Låg raklång med händerna på magen, o för första gången (av måååånga) så kände jag plötsligt mina hjärtslag i magen! Den liksom dunkade i takt.. o jag blev livrädd att jag råkat svälja mitt hjärta!
 

O nu, sisåhär 25år senare, ligger jag här igen. Med händerna på magen.
 Och försöker klura ut vad som faktiskt känns o märks...
Är det min egen puls som så många gånger förr, eller är det faktiskt lite småbuff o puff o föraning om annat?! :)
 Det är så diffust att det är svårt att veta...
Vad är riktigt och vad är inbillning.

Gör väl som vanligt o drar åt bromsen lite för att inte skena iväg :)
 Kan ju vänta i några dagar till...  Närmare bestämt till på måndag, då man kan få sig en ny liten tjuvkik.

Att längta till en måndag..?! Knasigt! :)

Äventyr :)

idag träffade jag min älskade vän som numera bor i långtbortistan.
Hon som alltid har äventyr på G!  Hon har som äventyr i blodet liksom..
Och i sommar ska hon på ännu mer äventyr, i Japan. Coolt!

Och så insåg jag att jag oxå ska på äventyr. Det galnaste äventyret nånsin! :)
 Tur att jag har min älskade N med på äventyret. Och min trogna lilla Fis vid sidan, som aldrig bangar!

"Nog blir jag sjösjuk och kanske jag spyr, men vad gör väl det på ett världsäventyr!!"  <3 p="">
https://www.youtube.com/watch?v=MF9Sq9_0b0Y


men, peppar peppar, så verkar det ha lugnat ner sig lite o de bra dagarna blir långt fler än de dåliga. 

Wow!!

Fast man liksom vet, teoretiskt, hur det funkar.. Hur de gör.. "Nu blir det kallt" osv. så kändes det ändå Galet oförberett!
 På en gång!
Inget letande.
Du var bara där!!

Jag tappade andan. Och känsla för tid o rum.
Såg bara dig.
Så tydligt.
Så förvånansvärt tydligt!
 Jag ville aldrig att hon skulle sluta.

Var tvungen att vända mig till N, se om han också såg... Verkligen såg!
 På riktigt! Såg vi samma!?! :)

O av hans ansiktsuttryck att döma så gjorde han det.
  Wow alltså..!

Nervöst...

 Sådär nervöst så jag knappt kunde komma på vad jag skulle klä mig i...!
Som för ett första möte... Måste se bra ut ju.

Tills jag kom på att Du kommer ju inte att se mig....
O det kanske är bra ;)

Men nervös ändå...
Jag hoppas o önskar så att Du är där...!

klurigt

Alltså..  Det här med mat...
  Och ingen aptit whatsoever...

Svårt.
Det är vad det är. O verkligen känner hur jag bara blir svagare o orken tryter... Creepy


Måste.. försöka.. äta.. nån lunch nu..