Ibland...

ibland känner man sig inte ett dugg vuxen..
inte för att jag brukar känna mig vuxen...
Men ibland känner man sig bara liten...

En kär väns mor gick bort i måndags...
men som min vän sa var det nog det bästa eftersom hon hade så ont...

Men iaf...
Jag kan inte ens tänka mig att förlora en förälder utan att magen knyter sig och ögonen tåras....
Jag kan inte förstå hur man nånsin ska klara sig utan dem?!
Visst, det gör man ju rätt bra när man flyttat hemifrån o sådär.. Men de finns ju alltid hemma.
De finns ju alltid där när man behöver... Och även när man inte behöver...
Hur ska de kunna inte finnas där?!

Då kommer jag inte vara vuxen längre... jag kommer va liten.. liten och vilja till mina föräldrar...

usch.. gör ont att ens fundera på.
dödsångest...
både för egen del o mina nära o kära runt omkring...

Lite larvigt egentligen..
Det är ju så det är...
Man lever och man dör...
Det är egentligen inte mycket att säga om den saken.. Finns inget val alls.
som min kära mor sa den dagen jag kom gråtandes hem från skolan för att en liten pojke utan förvarning föll ihop o dog på rasten, "man kan inte gå runt o va rädd för döden hela sitt liv"

Men ja.. jag är nog rädd ändå.. Inte så att jag går o tänker på det jämt.
Men när det händer sånt här...
Jag har aldrig vart med om dödsfall än.. Mer än våra älskade husdjur då..
mormors föräldrar dog förstås för några år sen, men de va man ju inte så nära...
O farfar dog när jag var liten, men honom har jag inte ens träffat..

usch... nää.. :(
Tråkigheter...

Massa kärlek o stöd till vännen borta i skogarna iaf!
som är så mycket starkare än jag..!




haha.. suck, känns som värsta egoinlägget nu..
men va tvungen att skriva av mig lite...