Äventyrarland

För snart tio år sedan (WHAT!?!?!? shit va gammal jag blev)
for jag iväg på äventyr till Skånelandet.
Jag och ett antal tusen andra scouter från hela världen.

En kväll skulle vi på nattaktivitet. Vi skulle på Äventyrarland. Vara ute och springa hela natten. Utföra uppdrag alltmedan vi alla var jagade av motståndarsidan...
Vi sprang, vi kastade oss genom buskar och in i snår. Allt för att inte bli upptäckta av diverse patruller.

Det var något av det häftigaste och roligaste jag varit med om! Även fast det inte alls gick särskilt bra. Och själva upplevelsen som de tänkt att man skulle uppleva blev inte riktigt så för oss... Men vi var taggade till tusen i början. Vi passade även på att skrämma upp andra scouter ute i mörkret när vi aldrig stötte på någon motståndarpatrull.
Finns mycket att minnas om den kvällen.
Och mycket, myyyycket mer som nog ingen annan minns...

Så tydligt syns det fortfarande framför mig. Lite halvt om halvt skräckslagen.. Hjärtslagen dunkar i öronen, andhämtningen låter som en virvelstorm.
Tyst, jag måste vara tyst! Vi kommer bli upptäckta...
Hela kroppen på spänd. Vad ska vi göra nu. Vilken väg? Kommer det någon? Spring! Göm er!
(Såklart dämpades detta senare, när vi uppträckte att vi aldrig ens var i närheten av motståndare... Och det lugnade ner sig lite till mer en nattlig promenad.)

Men även då, när det var "lugnt", var min kropp och själ i smått extas...! Spänningen.. Förvirringen...

Dock inte av samma anledning som när vi sprang in. Nej, för det var under den här natten jag kom allt närmare min då stora kärlek. Han som jag varit kär i i snart 3 år...!
På något magiskt vis föll Han plötsligt in vid just min sida allt oftare... På nåt magiskt vis höll Han plötsligt min hand, korta stunder när ingen såg!
Jag vågade knappt titta. Vågade knappt andas.
Måste vara tyst! Annars blir jag upptäckt...!

Gruppen tröttnade. vi tog fikapaus i en tät dunge, fast vi inte kände oss jagade mer... inte många timmar kvar tills aktiviteten var slut. Tillslut bestämdes om ett sista ryck. Vi skulle ta oss till platsen för nästa uppdrag o köra på. Vi samlade ihop oss, de började gå iväg.. Han stannade kvar och krånglade med sin tröja..
Vad skulle jag göra?! Stanna... eller gå med de andra... Han skulle ju komma ikapp... Ska jag vänta? göra sällskap...? Gillar ju inte att lämna kvar någon.
Men Han är inte rädd... och inte en sådan som tar illa upp om man hunnit i förväg...
Med alla dessa tankar i huvudet blev jag då ändå kvar. Hann inte bestämma mig innan det var försent.. Plötsligt bara Han och jag där.

Hjärtslagen igen. Och andningen!!
Gud hjälp mig, han kommer ju höra dem!

Han såg upp och log. Vi gick tillsammans efter de andra...
Vi hade kommit långt ifrån. Visste inte riktigt vartåt de gått. Går och småpratar längs vägen. Plötsligt ser vi en bil med orangeblink på taket! Motståndarna!!
Han drar in mig i en dunge innan jag ens hunnit tänka. Håller om mig nära och sådär lagom hårt...
Mitt hjärta hoppar över minst tre slag! I mörkret hinner det vara Han och jag i evighet. Tiden står still.
Undrar om Han märker? Känner han min puls? Darrar jag på riktigt eller är det bara som jag tror...? Önskar Han aldrig ville släppa.
Vi kikar ut mellan grenarna... Bilen har stannat. Såg de oss? Är de påväg hit?
Förtrollningen bryts plötsligt av att vi hör en upprörd stämma skrika åt motståndarna att de är urdåliga! Att hela grejen är skit!
Vi inser att det är en av våra kamrater...Detta var droppen, vår hetsige vän var förbannad och tänkte minsann inte alls försöka rymma och gömma sig mer när det varit så dåligt!

Den magiska stunden i dungen är förbi. Han tar min hand och drar med mig ut till vägen.
Jag vill verkligen inte gå. Vill stanna kvar. Vill fortsätta vara nära....
När vi når fram till gruppen, har bilen åkt igen och våra kamrater ser förvånat på oss när vi kommer. De har inte ens märkt att vi varit borta!
En tyst suck igenom hela min kropp... Nu är vi alla samlade igen. Alla är runt omkring oss två igen.
Jag försöker allt jag kan att memorera hur hans hand känns. Beredd på att aldrig känna den igen.
Min väninna kommer och kramas. Tror att hon har lite dåligt samvete att de inte märkt att vi var borta... Eller är det en kram av glädje och förståelse? Hon vet ju. Hon vet ju allt.
Vi rör oss tillbaka hem... Trötta.

Plötsligt håller hans hand i min igen. Och Han håller fast!
Alla andra är där? Men han håller kvar...!
Tills det beslutas att han och en till ska försöka hinna med det sista iaf. De ger oss sin packning, de ska springa. Han ger sin till mig!
"Vi ses sen." Ögon möts och sedan springer dem.

Jag står och ser efter. Ännu en magisk stund inträffade!
Jag kan knappt tro det. Tur att det inte riktigt är ljust än, jag är säkert pionröd i ansiktet.
Vi vänder hemåt. vandrar på ömma fötter tillbaks till tälten för att få oss lite sömn.
Det går fort att somna. Är helt slut. Slut och överväldigad. Lycklig.


Det var Äventyrarland. 2001.

Det häftigaste och roligaste jag nånsin varit med om. Även om det inte blev som det var tänkt.
För mig var det ändå topp! En början med inlevelser, taktikprat, hemliga planer, spänning, kaos... för att sedan fortsätta med personligt kaos, annan typ av spänning... små korta stunder av magi...

Så det är roligt att få höra sången "äventyrarland" när jag spelar min astrid lindgren skiva.
Allt är fortfarande så klart i huvudet. Kan känna sommardofterna, höra mitt hjärtas slag..
Antar att det är så med den allra första kärleken. Den biter sig fast hårt. Gör djupa spår.

Haha.. undrar om de andra bara minns det dåliga. När det började irritera oss att inget hände...
Undrar om de bara minns början och när vi låtasades vara motståndare i buskarna.
Sjukt att det i augusti är tio år sen!

Och sjukt, fast på ett roligare sätt, att det där bara var de första av de magiska studerna på det lägret!! Att jag fick mig några till. Som var än mer magiska!! ;D