Oh my...

Idag har jag gått med i tradera (eller hur uttrycker man sig?)
Kan kanske vara något av det dummaste jag gjort... men det gick liksom inte att hejda sig :)
 Nostalgi deluxe när jag fann så många leksaker som vi hade när vi var små...
Och jag har ju noll motstånd när nostalgin slår klorna i mig och jag minns hur bra o kul de var att leka med.
 det bara blir så att jag måste ha dem!

Jag är helt tokig i gamla leksaker. Eller ja, gamla barnsaker överlag verkar det ju lite som...
Sist vi var på loppis så köpte vi på oss sådana där gamla fina Disneyböcker. Ni vet de klassiska, smala (med smala ryggar som bara viiillle bli bortrivna ;))

Och så har vi inte ens barn själva.
 O tänk om vi aldrig skulle få barn själva heller...  så sitter vi där med en hel hög av barnsaker.

Tur att vi har lite "bonusbarn" i vår närhet.

Bla vårat älskade "extrabarn" nere i Östergötland.
I helgen var vi på namngivning och sen hängde vi kvar några dagar extra.
Går ju liksom inte att låta bli, hon är ju så fantastisk!! :D
(jaa, hennes päron med förstås ;))

Vi satt i bilen och prata länge om hur vi riktigt förälskat oss i den där lilla tösen...
Lite otroligt att tänka på...
Blir lite förskräckt av hur mycket känslor som en så liten, oskyldig flicka kan sätta igång!

Om vi aldrig skulle få egna barn så är vi så galet lyckliga över att hon finns, och att vi får vara med o dela hennes liv! :)
Fantastiskt!!


Och nu går vi spänt o inväntar ännu ett graviditetsbesked ;)
Några vänner som vi "misstänker"... Och sist vi sågs så kom vi fram till att vi hade väldigt svårt att släppa tanken... Så nånting är det ju!
men men, det är bara att vänta :)
Se när de berättar... (om vi nu har rätt förstås)

Måste vara svårt det där... veta när man ska berätta.. Hur man ska berätta...
Det är ju en ganska stor grej liksom :)
 Gissar att känslorna är både toklycka samt ren o skär skräck ;)

Förhoppningsvis får vi väl uppleva o känna av det där själva också en dag.
 Den som lever får se.

tills dess har vi det sjuukt bra,  jag, maken och vår minilurv. Hela familjen Plox ;)

 Tänk, vad fint man kan få ha det ändå! :)
(nu får jag fortsätta denna ångestväntan på tradera... Om det blir några andra bud.. Väntan o väntan o väntan...! Gaaaahh ;))

För två år sen

Idag för två år sen stod jag i ett mörkt, stjärnklart, iskallt, ishalt och snöigt Söderköping, uppe på utkikspunkten med hjärtat bultande i 190, en sång i mitt huvud som gick på repeat och försökte få ordning på orden.
 Vad jag skulle säga,
hur jag skulle säga...

Vilka ord skulle bäst beskriva och kunna berätta precis vad det är jag känner!?
Mitt i känslostormarna kände jag att det nog bara är musiken som kan få fram det rätt...  och var då nöjd med att tvinga karln att lyssna på sin väg upp till mig.
 För finns bara en låt, och den går om o om igen och vägen fram är liiiite småklurig.. så kan han ju inte missa något endaste ord!!!  (vi lyssnar lite olika han o jag ;))

Det gick en stund till..
Shit, kommer han inte!?
Har han halkat o gjort sig illa?!?!
Smart Cilla, lura upp karln i en öde skog o det bara är is överallt...
Fint att berätta för familjen: 'Jag tänkte göra det lite fint, men han halka på isen o slog ihjäl sig'!

hann förbanna mig själkv några gånger, What was I thinking...
Men så äntligen ett litet ljus i mörkret närmade sig! :)
 "Phew.. han klara sig helskinnad upp!"

Sen försvann alla orden... Ja, ärligt minns jag faktiskt inte vad jag fick fram :S
 Minns bara känslan av lycka och lättnad när han sa Ja!!

Fast man ändå friar för att man är säker på att det är just vi två, så var jag galet nervös... :)

Mm..  två år sen.
Som vanligt går tiden fortare än jag hinner med :)
Imorrn åker vi till Norrköping för att gå på spa, en av våra härliga bröllopspresenter! Så passar vi på att ta en hotellnatt när vi ändå "firar"  ;)
  (om man nu firar förlovningsdag när man är gift)

Ordningen återställd

Älskade maken är äntligen hemma igen!
6 veckor har varit en lång tid...  Fast ska väl inte klaga allt för mycket, gick ju hyffsat bra ändå.
Men alltid trevligare att ha honom hemma, vi har ju liksom gjort det här "vara ifrån varann" rätt så mycket genom våra år, så jag känner mig mer nöjd när han är hemma igen!

O lillFisen, haha.. hon är överlycklig att husse är hemma igen.
Kastade sig över honom när han kom o pussa o pussa o pussa... Följer vart han än går, kollar upp.. och nu när han somnat i soffan så ligger hon alldeles intill o tänker minsann INte flytta på sig :)


Ja, nu är ordningen återställd..
Till den grad att jag nu äntligen kan få testa mitt senaste inköp.
 Ett stycke menskopp.

tyckte det verkade himlans smart, lä'ste o kollade på nätet hur mycket som helst o slog så till o köpte en. Detta strax efter senaste mensen så den har ju legat här hemma ett tag..
Men sen gick dagarna... O de gick o de gick...
 Jag var trött jämt... o hade väldiga humörsvängningar...
Tänkte i mitt stilla sinne att nu är jag såndär som folk tänker "she need to get laid!"
men inte ens det kunde man få roa sig med när mannen är på andra sidan haven... Grrr, mutter o stånk o stön..
 Började bli ordentligt trött på mig själv... På att inte orka något. På att vara glad ena stunden o nästa tokledsen..  för att sedan mest vara arg o grinig...
 Tur att jag sov lite nu o då, bara sådär...

Sen var min inneboende o handlade, o sa "jag passa på att köpa nya sånna här också" o slängde fram ett paket bindor...
 Det var då det slog mig... Vänta nu... Vad är det för datum egentligen, vad är det som händer?!
Kollade i kalendern o konstaterade att jag var närmare en vecka sen!
 "What!?!"
Så då blev det kaos i huvudet... Så många tankar o känslor...  Kan det va sant?! Kan det verkligen va vår tur?! Men han är inte ens hemma!! Ska jag testa...? eller ska jag vänta på honom...?!  O min menskopp då?!?!  Jag skulle ju testa menskopp ju, vafaan!!  Nä, det kan väl inte vara sant... varför skulle det hända nu när inget hänt innan... Känner jag av nåt annat, illamående ömma bröst? Näe, så då kan det ju itne va så... väl?
 Men tröttheten då? och humörsvängningarna??
Gaaah...  fram o åter, fram o åter,...
 Glad för att kanske, ledsen för att det bara skulle va fejk o spökande...

Väntade några dagar till, sa inget... Gick bara o grubblade o gryubblade..
Tillslut skrev jag iaf ett inlägg, för hjärnan orka inte hänga med allt bara sådär...
När jag sedan hade postat kändes det dumt...
"Klart jag inte är gravid, nu har skrivit o typ tagit ut det i förskott... då kommer mensen inatt eller imorrn då för att riktigt säga 'trodde du ja, HA!'"

men nä, ingen mens...! Hur sen kan en mens bli?! Aldrig hänt (utom när jag ätit piller)
Inte ens någon sorts hint om att det var på gång...
Så test inköptes tillslut, OM vi faktiskt skulle va så lyckliga att va gravida nu måste jag ju ändå veta o klura ut nåt kul att göra när maken kommer hem.

Men nä...  FetNej på testet...
 tog det jäkligt hårt.. Hårdare än jag väntat faktiskt, Trodde ändå att jag nog anade att det inte skulle va....  Så jag grät, kände mig ensam... Kände mig usel "som aldrig lyckas"
 Ja, tills jag kom på nyårslöftet om att sluta va så hård mot mig själv!

Vi har inte lyckats än, det finns de som försökt så mycket längre. Så än får man ju för fan bara gilla läget...

Samtlidigt lite skönt...
Skulle nog uppskatta makens stöd o sällskap i kaoset "Är det sant?!  Eller är nåt fel?!?"

Så ja, dags att flytta fokus igen då, lära sig nåt nytt.
 Menskopp. Spänannde :)

Fast nä

det är precis som vanligt...

"Nope, du får varken det ena eller det andra!"

Men... va...?

Asså...
Det här med livet... det är ju helt sjukt ju.

In a good way!

tror jag iaf...

Att en väntan kan gå från ett perspektiv till ett annat?!
O hur länge väntar man då?
Att en tanke man hade plötsligt visar sig ifrån en helt annan synvinkel. Liksom samma fråga fast med ett helt annat svar.

Översvämmas av alla tankarna o alla känslor...
Jag vågar knappt uttala ens för mig själv!
Går som ett skyggt djur runt elden...  liksom cirklar försiktigt, undersöker men ständigt liiite för långt bort så jag kan ändå inte med säkerhet veta... Men vågar mig ändå inte närmare för att ta reda på...
Vågar knappt tro...

I ett fullt hus kan jag känna mig så ensam ändå,
samtidigt som jag inte riktigt vet om jag törs dela med mig. Eller om jag vill... 

 O väntan på hemvändande make har nog aldrig känts så otroligt lång!!

Tänk att en vecka... EN vecka, kan kännas oändlig!

och vad ska jag göra under tiden?
Ska man vänta?
Ska man bara ge sig i kast och ta sig till eldens mitt?
Ska man tala om saken?
Kan man ens skriva om det?!!? 

ska man fortsätta smyga i cirklar runt, runt, runt...?

Önskar han var hemma, han som ger mig mod och stöd :)
  har förstås lillasyster... o även om hon oxå är otrolig på att ge mig mod o stöd så känns det ändå...  hmmm....

Näe, jag ska nog vänta.
 vänta lite till....

Saker är ju faktiskt inte alltid som de verkar..! 

                            men ibland... ibland kan det kanske vara precis så som det verkar?

Längtans dag...

Wow..
Ibland är det jobbigare än annars att ha nära o kära långt borta.
 har trillat ner i längtans-gropen just nu...

Längtar så det gör ont efter min fina man.
(hjälpte kanske inte direkt att titta på bröllopsbilder heller ;))

Vill att han ska komma hem.. Nu.

Komma o snurra runt mig.. komma o pussa mig på halsen o säga att han också längtat.
Att vi ska dansa sådär som vi inte kan.. att vi ska skratta..
Vill bli omhållen sådär så det känns som han aldrig vill släppa eller gå ever again..
Vill ha nära! vill kunna ta på... lukta på.. pussa på! Känna värmen från hans hud, höra andetag och känna hjärtslag!

Han känns plötsligt så himla långt bort.. just nu.. Just idag.

Typiskt! :)

Långt bort, som våren... Som värmen.
Vill ha mera solljus.. värme.. Ljuva sommarkvällar!
Nakenbad i natten. Hemligheter under stjärnorna.

Men snart..
Tiden går ju så fort ändå, snart är våren här. Snart är min älskade tillbaka!
Snart...  snart..

Jag ska bara lyckas klättra upp ur gropen först, så kommer det kännas ok igen o tiden kan tuffa på i full fart igen :)

Var snäll mot dig själv!

Det var årets löfte.
Att vara mer snäll mot mig själv...  genom t.ex. att sova ordentligt, att ha matlådor oftare, att lära mig säga ifrån mer, stressa mindre,

o kanske den största underrubriken: Att sluta va så hård mot mig själv! Att lära mig att tänka om. Programera om hjärnan som kan vara så sjuuukt kritisk.

Just nu försöker jag fokusera extremt på detta...
Att vara snäll mot mig själv,
o att försöka tänka outside the box.

Två sekunder, två sekunder!!
det är allt som behövs för att min hjärna ska gå bärsärk och typ skälla ut mig efter noter..
 "Gud va dålig du är!" "hade du vart bättre hade det här aldrig hänt!" "O nu gör du bara fel när du försöker hantera situationen..." "Varför kan du inte bara göra rätt?!"

ja så blir det..
O jag vet egentligen inte varför. Varför jag har blivit så extremt hård mot mig själv.

Men är samtidigt livrädd för att det ska verka som att jag försöker smita undan mitt ansvar...
 Vilket inte är min mening.


Nä, andas. Ta ett steg tillbaka.
Vet att jag inte får liksom backa undan för mycket, undanhålla men vet också att inte vara för på.
Då förstår vi varandra ännu mindre...
 Lugn och lättförståelig, det var ju också ledord för vårt 2014.
 Också någhot jag måste aktivt tänka på...

Så kasnke, kanske vi kan slippa psykbryt och förvirring.

tur att jag har världens bästa lillasyster som stöd.
Och tur att jag har världens finaste o coolaste vänner som inte verkar tvivla alls på mig o min hund.. Som är så sjukt duktiga på det här med vad som är personligt o vad man inte behöver ta personligt...
 (eller höll de oxå masken inför mig, så som jag för dem ;))
Hur som hjälpte det iaf.

Mmm.. Ge inte upp Cefix! We can do this.

Bli mycket bättre på:
 "Ajdå, nej helt klart inte bra. Men då gör vi såhär!" "Ok, just det där funkade inte, då testar vi nåt annat" "Nej, det här kan hon inte, ÄN. Då övar vi"
Allt handlar om att förstå. Att lära sig. Och kommunikation.

Kom ihåg det Cecla!
Var snäll mot dig själv.
man kommer ingenstans om man hindrar sig själv med negativitet... Våga mer! Misslyckas, våga igen!!
(precis sådär som jag kan peppa andra ska jag försöka peppa mig själv)
 2014, det är vårt år. Mitt år!

Andas, lugn, kärlek!
 BRING IT!