försöker hitta mark igen..

Efter diverse besvikelser och krossade illusioner om denna s.k. "vuxenvärld" börjar jag så smått hitta tillbaka.
Jag har rest mig på vingliga ben och försöker väl mest fortsätta färden framåt,
och hoppas på att kunna vara tillräckligt stark för allt som kan komma..!
Ta hand om mig och min familj.

Har kunnat göra nånting för mina nära o kära de senaste iaf. Och det känns bra!
Familjen är mitt viktigaste!

Och till helgen blir det lite quality time med det "senaste tillskottet" i Min familj.
Min käraste karl. Ska även ta med mig hunden så ska vi göra Norrköping ;)
Det kommer bli mysigt!!


Nu börjar jag bli riktigt trött...
Trots sovmorgonen imorse. Kanske ovan vid att få sova längre än halv 6 ;)

¤Kärlek!¤

sorg o saknad...

Idag gick det inte längre med hjärtfel och lungödem...
O jag har nog inga ord...
Men nu slipper hon få hostattacker mer... O behövde aldrig lida.
O lillasyster min kan släppa oro och vånda...

Tussilago, tack för all kärlek du gav den lilla tid du var här.

Mera ledsamheter...

Jag har en lillasyster.
En lillasyster som är som den tuffaste och bästa tjej som finns.
Ibland undrar jag om hon ens vet att hn är en lillasyster... Då hon alltid, alltid finns där för mig.
Är jag ledsen finns hon vid min sida, trots att hon själv blir ledsen då...
Men hon är ändå alltid där, kramar om mig. Säger att allt blir bra...
Skyddar.

Många gånger får jag sedan dåligt samvete... Eftersom hon är just lillasyster.
Det är ju jag som är storasyster. Jag som ska ta hand om och skydda.
Jag hoppas jag lyckas... oftast iaf....

Nu kan jag inte lyckas...
Det finns ingen som kan skydda henne från den stora ledsemhet som inatt gjorde sig så påtaglig...

Det är såhär... Min lillasyster har skaffat sig en liten valp.
För ungefär fem månader sen... (min storasyster som föder upp)
Dock mår denna valp inte så bra... Hon har dubbla hjärtfel, och detta har vi iofs vetat sedan hon var riktigt liten... Och vi har vetat att hon inte skulle bli gammal.
Men vetskap gör inte alltid saker lättare...
För någon vecka sedan följde jag henne till veterinären... Valpen har pga sina hjärtfel fåt lugnödem och behövde medicin. De kollade hjärtat och det hade växt. Då sa de, att om hjärtat fortsätter växa i den takten det gjort har hon max tre månader kvar...
Hjärtat kommer bli så stort att det kommer täppa till luftstrupen, så hon inte kommer kunna andas.

Och inatt har ingen av dem sovit. För redan inatt börja det!
Valpen hade svårt att andas och kunde då inte komma till ro och sova, och då kunde inte heller min lillasyster sova. Och inte hennes pojkvän heller...
Så inatt har de varit uppe... Gråtit, pratat, klappat o myst.. gick på promenad mitt i natten, då valpen inte känner sig besvärad när hon går.
Hela dagen har gått rätt bra ändå.. Valpen har hostat till, men inte mer än annars..
och hon har, trots nästan ingen sömn lekt med de andra... slumrat lite nu då.

Så det blir inga tre månader....
De ska se hur det går inatt, annars måste de åka in imorgon.
Varken de eller valpen kan ha det så. Sömnlösa nätter...

Men trots vetskapen att hon aldrig skulle bli särskilt gammal, om ens året, så blir det inte lättare.
Och en storasyster kan inget göra för att ändra... För att skydda.
Och lillasyster fortsätter vara den tappra!

Min modiga, fina lillasyster!
jag finns här närhelst du behöver!

Olika...

När hon blir arg så städar hon...
När jag blir arg stänger jag in mig...

Alla uttrycker sig olika.
Ibland undrar jag varför.. eller ja, hur svårt det ska va...!
Vill inte riktigt va den som sluter sig.. stänger in... går ifrån...
Och när någon kommer efter o frågar så svämmar allt över..

I nån sorts panik att få ut allt som äter upp en..!

"okristligt ledsen"
Ja det blir jag. När jag ser mina nära o kära bli orättvist behandlade... Eller ja, inte ens sedda över huvudtaget! Se när folk är otrevliga mot dem. När jag känner mig maktlös som inte kan komma på något för att hjälpa till.. för att göra det bättre...!

O sedan blir jag ledsen på mig själv...
för att jag inte kan uttrycka mig, för att visa mig "svag"....
för att bekymra andra för att jag reagerar som jag gör..
för att folk kasnke inte tar en på allvar pga det.

Men så är det. Människor hanterar saker olika... Fungerar olika...
ibland störigt... men sant...
Och då är det skönt att det finns personer som förstår..
Så jag ska låta henne städa. Och fortsätta fundera ut hur jag ska hjälpa....


Men nu ska jag först härma lite. Och städa upp i denna röra som ska kallas "mitt hem".

dag blivit kväll...

Min lediga dag har på nå vis magiskt passerat,
utan att jag riktigt hängt med.
Varit alldeles trött och tom hela dagen tror jag...
Känt mig ledsen o sorgsen på nå vis.
Antar att den hönsiga jag inte riktigt släppt allt sen igår. Oron för mor o situationen...
Sen den stora sömnbristen efter överliggning i Gävle.

Ja.. va väl ett par faktorer som spelade in.
Tokdeckade i säng iaf.. Sovit som en stock.. inte drömt nåt alls... Vilket känns ovanligt.
Men när jag vakna hade jag fortfarande huvudvärk och va lätt illamående, störigt.

Så i ett allmänt grått o långsamt töcken har jag iaf fått tvätten tvättad.. Och annars inte gjort mycket alls. Suttit framför datorn o läst massa bloggar..
Mestadels lite sorgliga..

Kasnke lite dumt när man inte känner sig på topp.
Som att gräva ner sig ännu mer? Jag vet inte.. Men det jag gjort...
Och blev ju glada besked ju mer man läste iaf.

Borde väl ha satt på glad musik och städat oxå. Men orken har inte riktigt funnits...
och imorrn är det upp vid fem igen som gäller, och en himlans massa varv på Uppsala.
Hoppas på att man känner sig piggare då.

önskar jag kunde göra så mycket mer..

Livet är allt annat än lätt.
Och jag blir så ledsen och arg när människor inte bryr sig.
Var med min stackars mor på möte.
Och de verkade inte förstående alls! Inte alls lyssna på vad hon har att säga när hon försöker förklara att hennes problem inte är så himla lätta att leva med. Framför allt att va ute o jobba heltid...
Men näe.. bara mörscha på.. Info info info, 0 snabbt ska det gå!
Strunta i att min stackars mor sitter o skakar, svettas och inte alls hinner med att få in allt i huvudet! Att hon stammar fram ord och berättar att det är svårt.
Min starka, fina mamma.. plötsligt liten, osäker, försöker få grepp o hinna med det bästa hon kan...

Näe, de kommer ta knäcken på henne! :(
O jag önskar så att jag kunde göra nåt! Göra mer!! Hjälpa...
Jag vill vinna flera miljoner! Så jag kunde ge mor o far pengar, så de slapp jobba nånsin mer om de vill. Så mor kunde få slippa all den här stress o ångest som alla nya regler o krav som försäkringskassan för med sig.

Men har inte ens en liten miljon... så tills dess får jag försöka att finnas till hands! Åka med i kollektivtrafiken och följa med när jag kan. Det uppskattar hon iaf. Att jag är hennes trygghet.Och bara hoppas o önska att allt ska gå bra! Att mor kommer få den hjälp hon behöver och ska slippa må dåligt.

Önskar bara jag kunde göra mer...! :(