bara timmar kvar...

Och fortfarande har jag svårt att begripa.
Har packat smått i panik och oroat mig för vad jag glömt och såvidare,
och ändå har jag svårt att begripa...!

Det är som större än mitt huvud egentligen klarar av.. så det har kommit i små attacker av nerver, pirr o längtan...
Men sen har det liksom stängts av.
Antagligen för att inte huvudet ska explodera antar jag :)

Men nu är det faktiskt så!
Imorgon vid den här tiden (eller jaa... den där tiden där) är vi på Malaysia!

oooooh myyy goooood :)
Äventyr, här kommer jaaaag!!
(gör mig inte illa ;))

*phew*

Om exakt en vecka är jag på planet till Kuala Lumpur!
Den största/längsta resan i mitt liv..
Shit pommes!!
Så mycket nu innan... Kaos i skallen!
Nervositet i mängder, stress o panik, spänning i form av fladdrande fjärilar, längtan efter värmen och bad och framförallt efter lite ledigt.

Det är så himla mycket nu, så exakt just precis nu så tycker jag mest att allt är jobbigt!
Och inte så jättepepp på det hela alls egentligen...
(fast det är man ju)
Bara att det är så lite tid kvar. Jag hinner inte med alls.. Hur f*n ska jag hinna med allt jag ska göra??!?!?

Men idag kunde jag iaf stryka en grej på listan. Julklapparna!
Otroligt skönt! Alla julklappar är fixade. Jag är väldigt nöjd med det :)
Fast även liiite ledsen att jag inte kommer få se minerna vid själva öppnandet... Men ja, så får det vara.

Kvar på listan:
Sista sprutan samt drickvaccinet (Urk! :S)
Växling av pengar
Organisera packningslista
Rakning av ben (behöver inte "pälsen" att hålla värmen i malaysia ;))
Hårklippning
Bakning till 40års fest
Kortfixande för 40åring
Helst tvätta (men när?!!?)
Helst städa hemmet ordentligt (men när?!?!)

Ja och vad mer det nu var... Huvudet bara snurrar! Så något extremt viktigt kommer att glömmas... :S Huuu... :)

Imorrn överliggning. Hoppas jag kan klippa mig då (kommer ju anlända tidigt) det skulle spara en hel del tid. Sen va det dock det enda jag kan göra inte hemma :)
Jaa.. huu... Nervositeten lär ju bara bli värre nu denna vecka, så det är väl bara att försöka sluta tänka på't och nu sova. Sjuuukt tidig dag imorrn.

Godnatt!

Lite stressad...

vilket gör mig liite lite ledsen även...

Så mycket saker att göra. Saker jag verkligen vill göra!
Men det finns ju knappt någon tid alls till att göra allt! :(
Hur fasiken ska man hinna??

hinner ännu mindre när man ska jobba om dagarna oxå. OCh när man bara har typ 1½ vecka kvar i landet! (GAAAAAAAAAAAAAAHHHH!!! :))

Huvaligen...
Enda ledigheten tills då är denna helg. Och då, såklart, ska man ju till älvsjömässan och se aaaalla hundar och prylar och grejer :D

Så ja, typ bara söndag kvar. Ha ha... Huuu... panik ;)
Det får bli att slå på effektivitet-mode, superdupereffektiviteten.
Iiih.. det kanske går... :)

att göra:
inhandla julklappar
försöka underlätta hemma hos päronen
städa och tvätta i mitt eget hem
gå o ta sista vaccinsprutan
gå o klippa mig
förbereda resan med växling av pengar/packningsplanering
och såklart umgås så mycket jag bara kan med min finaste Fixelura, så jag klarar 2 veckor utan henne :)

SkitSverige

Att man får behandla folk hur som helst!
Helt stört...
Ännu en ansökan inskickad. Tack vare ny diagnos och äntligen få veta vad det är. Ha en plan för hur man ska kunna göra det, iaf bättre om inte helt bra.
Det fanns hopp! En lättnad.

Nu är vi nedskjutna igen.
Avslag...
"För att det står i ansökan att du kommer bli frisk"

Nej, det står FÖRHOPPNINGSVIS frisk!
Men det är ju bara om den hjälp som behövs fås. Den vård och de mediciner som behövs.
Och hur har de tänkt att man ska kunna få till den hjälpen om man inte får hjälp med ersättning så man har något att betala vården med!?!?!

Ska man inte vara glad att det finns ett ljus i tunneln? Att det förhoppningsvis blir en relativt kort utbetalning av ersättning eftersom målet är åter arbetsför och det finns en chans till det!
För hur ska det kunna bli bra om vården/medicinen inte går att få. För att det inte finns pengar?!?!
Då kommer det ju aldrig bli någon arbetsförmåga igen?! O så kommer de sitta där igen och säga "ne du kan ju inte jobba, hur ska vi kunna hjälpa dig?!"

Nä fy fan!!
Det är en sinnessjuk värld.
Allt ska vara så kortsiktigt jämt. Allt ska sparas på.. allt ska skickas iväg på alla andra...
Ta lite ansvar för fan!!

Här har vi ställt upp i alla år. Arbetat hårt, och så blir det bara skit tebaks när man som mest behöver.
Jag skäms!! SKÄMS!!
Det här är pinsamt att man behandlar medmänniskor så.


Och hur ska jag trösta?
Hur ska jag kunna ge tillbaka en känsla av egenvärde?
Hur ska jag kunna hjälpa till, jaga bort den förkrympande känslan?
Hur ska jag göra för att det ska bli bra igen?!?! :(

Otillräcklig...

Den värsta känslan jag vet!
Att inte räcka till... till alla... till mig själv...

Urk

Helt slut...

Fixiluren är helt utslagen.
Det var allt lite jobbigt att få träffa uppfödarn igen och bli trimmad.
Har en plastpåse med så mycket päls att vi skulle kunna göra en Fixa2 ;)
Världens duktigaste valp har jag iaf! Och tålmodigast :) (dock inte när man tränar in något nytt ;))


Matten är med helt slut...
Men det efter oroligheter igår/inatt och ja.. fortfarande I guess.
Morfar in på akuten igår, ingen förstod eller visste vad som var fel. Inte heller efter prover och så visste man varför han var så dålig. Något med hjärtat troligen, men ingen vet vad.

Klart att det ska bli så nu med.
Mor min hade ju redan en dålig dag igår..

Så nu ska jag nog joina hunden i en liten powernap innan jag ska iväg och jobba.

Då ska vi se...

Har jag koll på läget?

Troligen inte...

däremot har jag lite ont i armen.
Spruta ett inkörd, och läskigt drickbart vaccin hemtaget.
Huu, bävar mer för det drickbara än spruta2... Har lite problem med flytande medicin, och vet inte om vaccin skulle va så mycket bättre ;)

Nåja.. har väl skött mig rätt bra nu iaf!
Wiiieeeh.. I'm going!! på riktigt! :) (fortfarande sjukt att tänka på :))
Larvigt, yes yes... men det är jag det :)


Nu ska jag passa på att slumra lite efter min tidiga morgon....
Ikväll ska vi på hundkurs! Team Cefix for the win!!! Yeah!! :D

Tröttheten...

är så knasigt stor.
Tunghet i huvudet...
Blir så när tidiga veckan är här igen, två dar upp lååångt innan tuppen.
Och idag en arbetsdag full av märkligheter.. Som gjort att huvudet gått på högvarv i försök att hitta bästa beslutet...
Polis, ingen polis...?!

gick ju rätt bra. Men som sagt väldigt märklig situation och lite lätt oroväckande och obehaglig.
Men som sagt.. gick ju bra iaf.

Så det är nog inte så konstigt att jag är trött just nu.
Ska nog sova tidigt. Tror inte Fixilur kommer protestera mot den idéen... Hon verkar helt slut även hon :)
Så så blir det, sova tidigt.
Imorrn ledigt. Då ska vi ut och jobba!

En one on one med min fixilur hela dagen!
Det är något vi verkligen behöver. vet att vi har sååå mycket att lära. Att göra.
Vi behöver egen tid, bara vi. Jag vet det.
Men det är så lätt att hänga på systeryster. följa med, hjälpa till.
Och tänker att det oxå är nyttigt för Fixen, att lära sig va social med andra hundar. Och regler i en grupp...

Men vi måste ju även jobba själva.
I know.
Vi behöver träna inkallning... Vi (mest matte iofs) behöver träna på att kunna gå utan koppel...
Vi behöver lära oss varandra mycket, mycket mer. Det här med förståelsen..
Ha kul tillsammans!

inte så lätt med världens mest självständiga hund ;)

Men det ska vi göra. ´Jag är taggad. Och jag vet ju hur fantastisk hon faktiskt är, att hon nog kan mycket mer än vad jag kanske tror.
Jag måste bara lära mig det här med steget före, helst typ sju steg före. Att vara rolig och intressant. Jämt!

Mm.. verkligen helt annorlunda mot de hundar vi haft i familjen förr...
(eller är det bara för att denna är bara min!? ;))

Oh Looord!!!

Shit pommes... Minst sagt... :)
Sådan resfeber att jag knappt kan sitta still!

Jag ska få åka med!
Jag ska få se. Få uppleva!
Ja jag ska få göra en såndär stor drömresa, som nog i nte annars blir av så lätt.
Spännande :) Kul.

Och så sjuuukt nervöst... :S
Måste försöka öva upp engelskan oxå, då omständigheterna kräver en hel del socialisering..
känner mig inte så säker på den biten...
Men vafan, tre veckor i portugal klara jag ju. (för visst pratade vi engelska då? *minns inte*)

Nä.. det blir nog bra...
nu måste jag bara nojja över resa, pengar, pass, sprutor... Och alla andra "tänk om..."tankar som mitt huvud alltid är så himla bra på att blåsa upp :)


Men jäkligt nice ska det bli iaf! Tufft!!
Lilla Cecla ska för en gångs skull få känna sig lite äventyrlig :)
(men hur ska jag klara mig utan julen?!?!?!?! :S oj oj oj... det kommer absolut va största problemet :))

Hopp i hjärtat

Igår kom det på tal igen..
Han frågade: Vad är det för möbler jag ska ta med upp till dig?!

Wiieeehh, hjärtat gjorde volter igen!
Hela den här resan går fruktansvärt segt, har ibland undrat om han egentligen vill då... Eller om det just bara är jobbfronten som inte verkar gilla honom.

Men det är fortfarande på! :)
Lycklig, lycklig, lycklig :)


(mindre lycklig när det tidigare i helgen kom på tal att det kommer va bökigt med spontanfikabesök om han flyttar till mig... Att vi skulle va så långt bort då...)
Jag sa ingenting....
Känner inte riktigt ork o kraft att ta den diskussionen med gänget...

Men glad att Han ännu inte gett upp iaf :)
innan vi ens försökt :)

Helgen

Vi har fortfarande inte gått just där.
Där där det hände...
Men hjärtat bultar inte lika intensivt längre.
Lugnet tar över mer och mer.

Det är skönt! Riktigt skönt.
Vi måste väl ta oss dit iaf en gång innan vi far hem igen. Men det är en annan dag.

Nu till helgen!
Vilken fantastisk helg. Vilken fantastisk hund!! :D
Hon har imponerat sådär otroligt igen!!
Varit på kalas och varit jättetrevlig.
Ett endast upp-i-ansiktet-kasthopp, men det var på en välkänd bekant (som liite tiggde om det) så det ser vi inte som ett misslyckande alls :)

Mm.. Jag är så himla glad och nöjd att hon börjar lära sig lite behärskning :)
We will keep going!!

Jobb med sig själv..

Har, gasnka länge egentligen, vetat att jag har lite "issues".
Saker jag verkligen behöver jobba på med mig själv.

Detta har blivit sååå mycket tydligare dessa senaste månaderna...
Ojoj..
det jobbigaste är att det handlar om att både släppa på de giganstiska krav jag av någon anledning har på mig själv. Samtidigt som jag känner att jag måste ta i lite mer med vissa krav på mig själv.
Att jag ibland är helt oacceptabel..

Är det konstigt att man blir knäpp i huvudet då?! :)

Nä.. men seriöst...
vet inte riktigt hur jag ska börja.
Om man ska stapla upp allt.. Göra någon lista liksom...
Hur man går från tankar till aktion!?


Största bekymmret nu (för ja, jag börjar känna att det är ett riktigt bekymmer!)
är min nervositet.. min oro... Och efterdyningar av vår incident från sist jag var där.
Känner mig redan lite skakis för att åka tillbaka...

Jag vet ju att allt är löst från då. Allt gick bra.
Men ändå får jag lite, liiite ont i magen.
Och som sagt småskakis händer...

Och så vill jag ju absolut INTE vara...!
Det har tillomed lett till nervositet och oro för vår kompismiddag på lördag!
And what's that about liksom!!?!??!

Nä.. Försöker andas... Försöker vara lugn.
Vet ju att det bara pga mig o mina reaktioner lätt blir så som man oroar sig för,.,. Att det blir jobbigt.. svårt... okontrollerat..!
Tönkte att jag kanske måste ta itu med dessa tankar och känslor på något sätt..
Men vet inte hur...
Så känns som det mest blir det där vanliga.. att skjuta undan.. förtränga...
Stänga in de jobbiga känslorna bakom en stor port och försöka låsa dörrn...

Och det är ju inte så hälsosamt kasnke.. Man vet ju att det inte försvinner då. Bara sparas och ligger o gror....

Men kan sådant här verkligen försvinna?
Om man vet hur man ska ta itu med det hela, försvinner det verkligen då? Helt?

man borde väl fortfarande va lite lätt ärrad för livet..?
Annars kan man väl inte ha lärt nåt? eller?? :S

Hunderi

När jag var liten var mina föräldrar aktiva inom hundvärlden. Vi var nere på klubben ofta, far var domare, kursinstruktör och mor var med i sekritariatet när det var tävlingar. Plus att de tränade våra egna. Så jag är smått uppvuxen nere på klubben i Tyresö.

Och nu har jag själv hund. Och igår for jag och lillasyster iväg till Ågesta, för att träna lite själva.
Jag o Fixa tränar ju rätt lugnt, eftersom hon är så liten än. Medan syster o hennes hund jobbar järnet på agilityplanen.
Det var iaf riktigt kul att få vara ute på plan igen. Kände mig som fem-sju år igen :)

Och min minilurv var fantastiskt duktig! :)
Hon vill verkligen vara med också, o göra!
ja, riktigt härligt att vara ute och aktiv med en livsglad lurvig valp!

Vi har aktiverat oss lite idag med, med en liten promenad med hundkompisar här i våra hoods ;)
Och sedan en liten stund i lokalen med övningar. Så nu har jag en smått utslagen valp i soffan. Sötaste någonsin :)

Det bästa jag gjort någonsin!
(även om det resulterar i att man inte får så mycket sovmornar man skulle kunna ha annars ;))
Tur att jag kan sova lite när som! (brukar bli nån timme till efter hennes frukost, perfa!)

Nu ska vi avnjuta två veckor tillsammans!
Så otroligt skönt att jag har lite ledigt nu. Välbehövligt.
har varit så trött, så trött.. och bara jobbat en massa känns det som.
Så nu ska vi hitta tebaks... Andas, njuta av vacker höst och hitta på skojigheter!

Ett stycke tältning innan snön kommer kanske?!

3 och snart en halv månad

Så länge har min minilurv funnits i min värld
(jaa.. de första 8,5veckorna bodde hon förstås inte hos mig... Men hon fanns!)

Tiden går så fort :)
Hinner knappt med.. Men det gör jag ju aldrig känns det som.
Så otroligt roligt att faktiskt ha få¨tt min egen hund äntligen!
Så roligt att se henne utvecklas... Hon har ju blivit jättestor! :D fast hon är liten...

Ett riktigt yrväder äre.. Med myyycket egen vilja! Inte alltid helt lätt att ha att göra med.. försöka träna/leka när hon hittat nåt annat att roa sig med.
Ibland (rätt ofta?) verkar hon tycka att jag inte behövs till nåt alls.. Hon kan ju så bra själv hon.

Tills hon blir trött o vill ligga i famnen... i knät. Myshund ;)

Idag har vi iaf kommit en bit påväg!
För första gången har vi lyckats leka tillsammans! Utan att hon får tokryck o börjar bita i mig. Vi busade o lekte, dragklampade om racconen som är nya favvoleksaken..
O när den for iväg eller jag slängde den, sprang hon efter och kom sedan tillbaka med den till mig så vi kunde fortsätta!! :D
Wiiieeehhh, vad roligt det var! Att få vara kul att hänga med ;)

Har jag försökt kasta leksaker/bollar innan har hon kastat sig efter o sen lagt sig därborta o lekt vidare på egen hand :)

Mm, vi kanske kan lära oss apportera trots allt! ;)
Nu är hon utslagen i soffan. Vi ska nog ta o bädda ner oss... O imorrn njuta av ledig dag ihop!
Bara hon o jag!! :D

(o disken... o tvättstugan... o matlådefixandet...)

facebook-timetravel

Jaha.. mitt bråkinternet fuckade up sig nu, så hela inlägget försvann...
Var iaf om folk från förr... Snubblade in via fejjanvänner, till andra... vänner... sånna man en gång känt. "spöken" från förr.
människor som varit så nära, så nära... Som man nu inte har kontakt med alls.
Som man idag inte känner alls längre...
Från att ha varit närmast, så att man känt dem bättre än sig själv, så är man nu främlingar...!

Bortglömda?!

Aldrig här... Här hos mig.
Men sitter tyst på min sida om skärmen. Inegn vänförfrågan...
Vill inte störa i deras "nya" liv.
Vi känner ju inte varandra längre...

Men kul att se dem. Även om dte är "i smyg", på håll...
Se de magiska bruna ögonen igen. En söt o blyg pojk som vuxit upp till en man. En riktig man. Snygg. Med ett självsäkert uttryck, ett uttryck som säge ratt "nu känner jag mig. jag vet vem jag är"
Spännande att se vad som hänt :)

Och en bästa vän, då när ingen annan fanns, som nu blivit vuxen kvinna med en dotter som snart är i "vår ålder".. som vi var då... :)

Tänk vad livet gör med en. Hur olik man är nu från då... Allt man varit med om på vägen... allt som format en...!
hur kan vi ha levat och verkligen trott på allt vi trodde då! Snacka om att vi inte hade nån koll alls :D
Men det är väl meningen :)

Precis som det är meningen att man ska möta många, många ska dela ens liv innan det är slut..
Somliga delar det länge, länge... Somliga bara några år... Somliga bara några månader/år...
Men är nog lika viktiga allihop :)

(utom de energitjuvar som tyvärr finns... De få som man lyckats lämna bakom sig, fast som man borde ha lämnat för länge, länge sen...! De man skulle ha gått ifrån och inte sett sig om efter alls...)
(men jag antar att de också har sin poäng i sin livshistoria...! Poäng som att lära sig hur man vill bli behandlad, vad som är ok, att man klarar sig bättre själv, att sätta gränser... Att lära sig att man faktiskt är stark!)

nä... fortsätter tänka på de trevliga "spökena", om tiden då som jag nu kan le åt. Glädjas över. Känna litet, litet stygn av sorg över förlorad kontakt... men ändå vara så nöjd över hur livet blev :)

Ensam hemma....

Cecla är ensam hemma... Och saknar sina finaste... Massor..! :) Min lilla Mekå-familj ;) (Mehkå/Mekhå..?)

Oj, länge sen...

Så var semestern slut.. Och vardagen är åter här.
Nästan avklarat hela min första vecka tillbaks på jobbet. Bara lör och sön kvar.
Idag är det ledigt. Skönt!!
Jag njuter av att få vara med min lilla Fixa! :)

Hon är helt utslagen efter veckans äventyr... Att varje dag vara med minst tre andra hundar, springa och busa! Lära sig, sakta men säkert, hur man beter sig med andra. Hur man beter sig med andra när man är kopplad.
Mm, mycket mycket nytt och spännande.

Så idag har vi en vilodag mest.. Strax dags att åka hem till Kärr och pyssla lite med mor.

Saknar semestern... Visst vädret var inte det bästa.. Men hade det underbart ändå!
En alldeles egen liten hund och min älskade som sambo! Nästan hela semestern!! :D
Underbart att ha haft honom här. Mest underbart att se honom och lillaFixa ;)
Hihihi.. så söta ihop!

Önskar han snart är här igen. Att vi kan bli sambos på riktigt :)
Kanske på g nu... Den som lever får se.

Tills dess får vi lära oss att leva i den här vardagen, hoppas på att jag inte förstör hunden allt för mycket med mina oregelbundna tider ;)
Men det kommer nog gå bra.. Som tur är har jag ju lillasyster som kan ta hand om henne.
Och blir nog ännu lättare när hon blir större och kan va hemma lite längre tid.

Ja, det har inte bara varit härligt med valp förstås...
Det är mycket jobb. vi har haft våra små duster.... Det är inte lätt att vara en liten nyfiken valp och en vuxen människa.. vi tänker inte lika alls ;)
Och mest blir det "bråk" för att vi inte förstår varandra... Frustrerande som bara den...
Att man kan känna sig så maktlös ibland.

Men vet ju att även det hör till! Och nog bara nyttigt för mig att lära mig att ha mer tålamod.
Inte det lättaste, jag är verkligen inte så bra på det där med tålamod ;)
Men hoppas på att bli bättre! Jobbar på det!!

Nä, dags att packa ihop oss o fara till kärr!

Städardag!

Badrummet glänser! det luktar gott. Jag är på G :)
Älskar städade hem, så irriterad på att jag har haft sådant nyinflyttskaos så himla länge...
Sovrummet är även det fint! Och luktar gott :)
Fixas sovhörna är i ordninggjord med, hoppas att det blir bra.

Nu ska jag ta tag i det svåraste... Vardagsrummet...!
Har så mycket smågrejer... Behövs dem egentligen?
Har ingen aning om var jag ska ha allt... Hmmm...

Samtidigt är det nog dags för lunch egentligen.. har susat runt längre än jag tänkte mig.
Ja, lunchpaus blri det nog först då! Lika så bra.


Vilken lyx att jag faktsikt fick ledigt idag. Nästintill chockad att jag fick beviljat igen... Men klagar absolut inte. Varje dag jag fått har varit så välbehövlig för kropp och själ!
Så nu har jag bara två dagars arbete kvar innan semester! Imorrn en kortis och fredag halvdag.
Hoppas att det flyter på bra och smärtfritt, för på fredag när jag är klar blri det till att hoppa på första bästa tåg till Norrpan. Sedan åker vi vidare till skåneland och påbörjar vår semester!!
TJOHOOOOO!! :D


(men först lunch och sedan mera skura golv :) Tycker det är rätt mysigt att skura golv faktiskt...)

Andas

Far är hemma igen.
eller ja, tillbaks på landet.
Säger sig må bra, har inte ont. Fått medicin. Ingenting har visat sig på testerna och proverna.
Både skönt, och samtidigt lite nervöst att inte ha svar på vad som hände. Vad som var fel.

Är iaf tacksam över att han fått komma hem. Att han mår iaf ok.
Och otroligt tacksam för att själv ha fått beviljat 2 dagars ledighet nu.
För en välbehövlig paus. Andningspaus.

Inte långt kvar till semestern nu. 10 dagar kvar. Ska bli så skönt.
Och så spännande. Två veckor från nu har jag haft min lilla valp hemma hos mig i ett dygn.
Ett nytt litet gostroll. Längtar.


Men först ska jag avsnjuta lugn och ro.
Passa på att ordna till hemma.
Kolla om jag får komma in i nya tvättstugan än...

Inte stressa. Inte oroa. Bara plocka lite här.. plocka lite där.. Gör vad jag känner för.
Andas.

Stoneface..

fast med krackeleringar...
Jag är inte den som är särskilt stark.. Min hemska, hemska hjärna som på nå vis är programmerad att alltid tänka det värsta gör att det inte går...

Men jag lyckades förvånansvärt bra vid samtalet med mor.
det var efteråt det blev svårt...
Försöker banka in orden i hjärnan:

"Det är inget farligt. Det är så bra det kan vara just nu. Behöver inte vara orolig eller rädd"

Skyller på all min filmkunskap... Det där fejkslutet...
Oj, det var nära ögat men nu blev allt bra tillslut. Men NEJ, vänta.. det var inte alls slut... Ha ha... nu överraskar vi med etter värre....

Som barn anser man tydligen att man är odödlig. Eller ja... man förstår väl helt enkelt inte att det finns... Faror, skador... Ääh, fjanterier....

Själv har jag nog aldrig känt igen mig i det (vad jag kan minnas)
Jag ser allt farligt.. Ser allt som skulle kunna bli farligt...
Däremot har jag alltid sett mina närmaste som odödliga!
För jag kan inte förstå hur det skulle kunna finnas en värld utan dem?!
Det går ju inte...

Jag vet ju.. egentligen.. Både som en iaf relativt smart vuxen att så inte är fallet. Och visste ju egentligen när jag var barn med. att de är minst lika dödliga som mig...
Men det går inte riktigt helt in iaf.. De 'r ju så mycket starkare. Så mycket smartare. De kan ju så mycket...

Helt obegripligt att ha så svårt att inse egentligen... :)
Men alla är vi lika dödliga. Även mina idoler, mina närmaste och käraste.
Och ibland skräms de till ordentligt för att påvisa det...

Men för tillfället är allt tydligen bra.
Ingen hjärtattack/infarkt...
troligtvis "bara" kärlkramp.

Så jag försöker hålla mig lugn iaf.
som mor. Som mina andra närmaste. Som far själv.

Men han är ju alltid lugn.
Kom tillbaka imorrn pappa. Semester ska inte tillbringas på sjukhus!

Slutkörd...

Mm.. Börjar så smått känna mig slutkörd...
Stressad och trött... Bara jobbar o jobbar... tröttheten blir bara värre.
Och inte hjälper byggjobbarna utanför fönstret tidigt varenda morgon...

Är i stort behov av ledighet. Av andningspaus.. Av tid att hinna göra allt det jag måste göra.
Måste ju ordna hemmet ordentligt. Om fyra veckor börjar semestern. Och om fyra veckor får jag hem min lilla valp.. :)
Och då måste det ju vara fint här ;)

Nästa vecka är min sista lediga helg innan semestern.
Borde väl vara hemma och ordna med allt... Men har ju planerat in ännu ett besök till Strömstad och valparna. Få se dem när de är 6 veckor!
De var ju så underbara sist, det kan ju bara bli bättre ;) Och jag längtar ju redan...

Älskar valplådor! Älskar valpkullar. Underbara små nyfikna valpar som tultar fram och vill pussas. Så förnuftet säger att jag borde stanna hemma, ordna med allt och sen få träffa dem vid hämtning... Men hjärtat säger åk, åk ÅÅÅK!! Gosa med dem så mycket du bara kan... :)

Beslutsångest.. ;) fast inte.. Valparna vinner ju.
Så nu får jag sätta igång. Och ta tag i allt jag ska få till...

Och hoppas att jag inte springer in i väggen under tiden ;)

Imorgon

Imorgon äre dagen... :)
Imorgon beger vi oss ut på roadtrip till strömstad.
Imorgon sa jag få träffa uppfödarn. OCH de små valparna :D

Ooooh, det ska bli sååå kul! :)

Äventyrarland

För snart tio år sedan (WHAT!?!?!? shit va gammal jag blev)
for jag iväg på äventyr till Skånelandet.
Jag och ett antal tusen andra scouter från hela världen.

En kväll skulle vi på nattaktivitet. Vi skulle på Äventyrarland. Vara ute och springa hela natten. Utföra uppdrag alltmedan vi alla var jagade av motståndarsidan...
Vi sprang, vi kastade oss genom buskar och in i snår. Allt för att inte bli upptäckta av diverse patruller.

Det var något av det häftigaste och roligaste jag varit med om! Även fast det inte alls gick särskilt bra. Och själva upplevelsen som de tänkt att man skulle uppleva blev inte riktigt så för oss... Men vi var taggade till tusen i början. Vi passade även på att skrämma upp andra scouter ute i mörkret när vi aldrig stötte på någon motståndarpatrull.
Finns mycket att minnas om den kvällen.
Och mycket, myyyycket mer som nog ingen annan minns...

Så tydligt syns det fortfarande framför mig. Lite halvt om halvt skräckslagen.. Hjärtslagen dunkar i öronen, andhämtningen låter som en virvelstorm.
Tyst, jag måste vara tyst! Vi kommer bli upptäckta...
Hela kroppen på spänd. Vad ska vi göra nu. Vilken väg? Kommer det någon? Spring! Göm er!
(Såklart dämpades detta senare, när vi uppträckte att vi aldrig ens var i närheten av motståndare... Och det lugnade ner sig lite till mer en nattlig promenad.)

Men även då, när det var "lugnt", var min kropp och själ i smått extas...! Spänningen.. Förvirringen...

Dock inte av samma anledning som när vi sprang in. Nej, för det var under den här natten jag kom allt närmare min då stora kärlek. Han som jag varit kär i i snart 3 år...!
På något magiskt vis föll Han plötsligt in vid just min sida allt oftare... På nåt magiskt vis höll Han plötsligt min hand, korta stunder när ingen såg!
Jag vågade knappt titta. Vågade knappt andas.
Måste vara tyst! Annars blir jag upptäckt...!

Gruppen tröttnade. vi tog fikapaus i en tät dunge, fast vi inte kände oss jagade mer... inte många timmar kvar tills aktiviteten var slut. Tillslut bestämdes om ett sista ryck. Vi skulle ta oss till platsen för nästa uppdrag o köra på. Vi samlade ihop oss, de började gå iväg.. Han stannade kvar och krånglade med sin tröja..
Vad skulle jag göra?! Stanna... eller gå med de andra... Han skulle ju komma ikapp... Ska jag vänta? göra sällskap...? Gillar ju inte att lämna kvar någon.
Men Han är inte rädd... och inte en sådan som tar illa upp om man hunnit i förväg...
Med alla dessa tankar i huvudet blev jag då ändå kvar. Hann inte bestämma mig innan det var försent.. Plötsligt bara Han och jag där.

Hjärtslagen igen. Och andningen!!
Gud hjälp mig, han kommer ju höra dem!

Han såg upp och log. Vi gick tillsammans efter de andra...
Vi hade kommit långt ifrån. Visste inte riktigt vartåt de gått. Går och småpratar längs vägen. Plötsligt ser vi en bil med orangeblink på taket! Motståndarna!!
Han drar in mig i en dunge innan jag ens hunnit tänka. Håller om mig nära och sådär lagom hårt...
Mitt hjärta hoppar över minst tre slag! I mörkret hinner det vara Han och jag i evighet. Tiden står still.
Undrar om Han märker? Känner han min puls? Darrar jag på riktigt eller är det bara som jag tror...? Önskar Han aldrig ville släppa.
Vi kikar ut mellan grenarna... Bilen har stannat. Såg de oss? Är de påväg hit?
Förtrollningen bryts plötsligt av att vi hör en upprörd stämma skrika åt motståndarna att de är urdåliga! Att hela grejen är skit!
Vi inser att det är en av våra kamrater...Detta var droppen, vår hetsige vän var förbannad och tänkte minsann inte alls försöka rymma och gömma sig mer när det varit så dåligt!

Den magiska stunden i dungen är förbi. Han tar min hand och drar med mig ut till vägen.
Jag vill verkligen inte gå. Vill stanna kvar. Vill fortsätta vara nära....
När vi når fram till gruppen, har bilen åkt igen och våra kamrater ser förvånat på oss när vi kommer. De har inte ens märkt att vi varit borta!
En tyst suck igenom hela min kropp... Nu är vi alla samlade igen. Alla är runt omkring oss två igen.
Jag försöker allt jag kan att memorera hur hans hand känns. Beredd på att aldrig känna den igen.
Min väninna kommer och kramas. Tror att hon har lite dåligt samvete att de inte märkt att vi var borta... Eller är det en kram av glädje och förståelse? Hon vet ju. Hon vet ju allt.
Vi rör oss tillbaka hem... Trötta.

Plötsligt håller hans hand i min igen. Och Han håller fast!
Alla andra är där? Men han håller kvar...!
Tills det beslutas att han och en till ska försöka hinna med det sista iaf. De ger oss sin packning, de ska springa. Han ger sin till mig!
"Vi ses sen." Ögon möts och sedan springer dem.

Jag står och ser efter. Ännu en magisk stund inträffade!
Jag kan knappt tro det. Tur att det inte riktigt är ljust än, jag är säkert pionröd i ansiktet.
Vi vänder hemåt. vandrar på ömma fötter tillbaks till tälten för att få oss lite sömn.
Det går fort att somna. Är helt slut. Slut och överväldigad. Lycklig.


Det var Äventyrarland. 2001.

Det häftigaste och roligaste jag nånsin varit med om. Även om det inte blev som det var tänkt.
För mig var det ändå topp! En början med inlevelser, taktikprat, hemliga planer, spänning, kaos... för att sedan fortsätta med personligt kaos, annan typ av spänning... små korta stunder av magi...

Så det är roligt att få höra sången "äventyrarland" när jag spelar min astrid lindgren skiva.
Allt är fortfarande så klart i huvudet. Kan känna sommardofterna, höra mitt hjärtas slag..
Antar att det är så med den allra första kärleken. Den biter sig fast hårt. Gör djupa spår.

Haha.. undrar om de andra bara minns det dåliga. När det började irritera oss att inget hände...
Undrar om de bara minns början och när vi låtasades vara motståndare i buskarna.
Sjukt att det i augusti är tio år sen!

Och sjukt, fast på ett roligare sätt, att det där bara var de första av de magiska studerna på det lägret!! Att jag fick mig några till. Som var än mer magiska!! ;D

Närmare... :)

Nu närmar det sig med stormsteg!
snart bara en vecka kvar tills jag ska få hälsa på. Vad kul det ska bli :D
Nu har valparna öppnat ögonen och ser världen!
Blivit lite mer morska då när de kan se varandra och då vingligt kräla sig emot varann och busa lite :)

Ååh, det ska bli så kul att se dem! :D

Har idag gjort första inköpet.
Två fina läderkoppel. Var rea, så jag tänkte.. varför inte :)
halsband väntar jag med tills jag har henne här att prova på ;)

Iiiiiiihhhh! :D

Lånar en bild.
En av dessa små korvar är Fixa.
Den lilla valpen som ska bli min egen.
Min egen lilla Fixa. Min Lillfixa :)

Och om 2 veckor så ska jag få träffa henne (o syskonen!) på riktigt.
Nos mot nos :)

Jag längtar! Det ska bli så spännande. Närmar mig drömmen med stormsteg.
och fortfarande har det inte riktigt sjunkit in... hihi :)

Evighetsväntan blir evighetslängtan!

För nu är hon här!
Nu finns hon ute i världen! :D
Den 11 juni tittade valparna ut. 3tikar och en hanne.
Så just precis nu så finns dem! Just precis nu så finns Hon!!
Hon som förhoppningsvis ska växa på sig ordentligt och må bra o slutligen få flytta med mig hem :)

Och plötsligt gick väntan över till toklängtan...
Längtan att dagarna ska skynda på.. Längtan tills jag kan få komma och hälsa på.

Oooh.. :) Så nära min dröm nu. Närmare än någonsin.
Just nu finns det en liten Fixa :)

och snart kan jag få lite bilder på "korvarna"
och om några veckor kan jag förhoppningsvis komma o hälsa på :D


Oooooh.. magiskt :)

Evighetsväntan...

Det är så det känns..!
Evighetsväntan till valpning... Evigjhetsväntan till eventuellt besök... Evighetsväntan till semester...!

Och med sådan evighetsväntan, och även evighetslängtan, så hinner många tankar snurra flera, flera varv runt runt.

Kommer det finnas någon..? Kommer de ihåg mig, o fortfarande tycker om mig så jag kan få en? Kommer tiden skynda på nångång så man kan få veta.. kommer nyfikenheten göra ett stort hål i mig där den snurrar allt snabbare?

Ojojoj.. Och om det är såhär nu. Hur ska det då bli om jag någon dag får bli gravid?!
Det är ju ännu längre tid!! Oh lord...!
(för nu har min fina fina karl börjat fnula.. och önska... Det är så roligt! Och spännande! Även om det inte är på g just nu.. Så är det kul att se att tänkarna finns. Särskilt kul när han tar upp ämnet själv :))


Mmm.. så mycket tankar och känslor.
Och mitt i allt det ska man jobba oxå.. Tycker det tar alldeles för mycket tid egentligen! När man vill ordna med andra saker...
Fast skulle jag inte jobba skulle väl evighetsväntan bli till oändlighetsväntan! :S

Mammahund-dejt

Hihi.. Idag har jag fått träffa den tik, som förhoppningsvis blir mor till min valp i mitten av juni. :)
Hon var tjocker och väldigt trevlig! Tyckte om att bli kliad på ryggen o ryggslut, precis som vår stora lurv där hemma :)
Fick även se resultatet av förra årets kull. Superfin! :)
Inte ett dugg intresserad av mig däremot, finns ju så mkt annat som kan roa en ettåring än nån tråkig främling.

Och ägarna var också jättetrevliga! Så glad att de ställde upp för att träffas :)
Så nu väntar vi med spänning några veckor till... Och hoppas att det finns många valpar i den tjocka magen :)
Och att det finns nån liten till mig... :)


Iiiih... :D

Mycket,massor, mera...!

Tänk så mycket som kan vara på gång samtidigt.
Så man knappt hinner med ens en gång...

Lyckorus ännu. Dels ang. semesterplanerna och även eurovision :)
Men nog mest semesterplanerna...
Hihihi...

Har hittat en fantastisk uppfödare. Gillade redan deras kennelhemsida, men nu efter kontakt gillar jag dem ännu mer :)
Så det blev inget med de första stegen nu sist, men det här känns ännu bättre!

Lyckorus, glädjeskutt... Skräckblandad förtjusning! :)

Ibland mer skräck och smygande oro...
Inte så mycket för det nya livet så,
utan mest för vad som nu ska hända under vägens gång... :S :)

Typ, tänk om det inte blir några valpar alls..
Tänk om det bara blir typ en och ingen över till mig..
Om de plötsligt skulle ångra sig och inte alls tycka om mig när vi ses..




Ja, jag har lite issues...
Typ konstant "tänk-om-nojja"
Och murphys lag...

Och ja.. jag vet inte.. bara otur.
Ödet som säger: "tro inte att det blir nåt bara för att du planerat och ordnat!"

o om jag inte gjort det, så
"tro inte att det blir nåt när du inte fixat och tänkt igenom detta noga!"


HAha. usch, vilken hemsk person jag är! :)
Är precis sådär som jag säger till alla andra att inte va.
Särskilt när jag blir nervös... Och det är rätt lång väntan kvar! en månad tills vi vet om det blev några alls..

Det är ju bara att vänta och se.
Spännande! Fantastiskt! men även en aning skräckfyllt alltså ;)

Första maj

då ska man ju demonstrera!
Det gör jag. Hela långa dagen. eller ja... inte riiiktigt hela långa dagen då...

Jag demonstrerar mot sjukdom när man äntligen har sin lediga helg! Och en tredagars lång sådan. Skit, skit skiiit!

Riktigt sur faktiskt!
Jag som skulle roa mig med så mycket. Njuta så av ledighet.
Men nä.. idag har jag legat hemma hos päronen i fotöljen hela dan.
Sovit, o snorat, hostat, sovit, frysit och svettats omvartannat.
Varigt allmänt ynklig med andra ord.
Och feber. Minns knappt när jag hade det senast. Förra året nångång.

Igår lekte jag med scouterna på valborg. nog inte det klokaste eftersom ag redan då kände mig lite off.. Med halsont och knappt röst.
Men stod ändå där o sålde lotter, oj oj oooj vad vi sålde lotter.
Väl hemma, vid 23tiden så exploderade det. Huvudet, snoret... ja, blev helt utslagen.

På mina lediga dar!! :(

Nu ska jag gå o snyta ut nåt kilo snor till. O bädda ner mig. Får se hur det går inatt, med att kastas mellan att frysa och svettas.. Det är något jag verkligen avskyr! Vill bara få sova ju :)

Första maj alltså, 2011. Cecla helt utslagen i nån jäkla megaförkylning...
Och demonstrerar! BORT MED SJUKDOM PÅ LEDIGA DAGAR!!!

Första steget taget

Nu är det gjort.
Första riktiga steget är taget. (smygstegade ju förra veckan med ett mail)
Men nu är det på rull.
Oavsett hur det går just precis med denna, så är resan iaf igång.
Blir det en "ingrid" eller någon annan får väl tiden utvisa..!


Men till semestern utökas förhoppningsvis den lilla familjen i högdalen med en liten lurv! :D

Oj...

Liggerlåångt efter i skrivandet.
Och såklart finns så mycket att skriva om bara för det!

Lycklig! Såg blåsippor (min absoluta favoritblomma!) humla och sädesärla på en o samma dag i veckan som gick! Mina bästa såhär på vår o sommarn :)
De finaste jag vet.

Även lycklig över mina närmaste och käraste!
Solen hjälper oxå! (även om huvudvärken starkt ökat medallt ljus som mina ögon är ovan vid ;))
Och nu har björkarna precis utanför fönstret fått sina fina små ljusgröna bebislöv!
(oxå en favvo. De första,småttiga löven)

Och jag har varit ledig! Idag och hela igår! Bonussöndag bara sådär utan vidare..!
Oväntat och väldigt välkommet! (undersökte det inte alls för mkt, utifall att någon skulle komma på att jag nog visst skulle jobba ;))

Och innan ledighet så lugna fina arbetsdagar. Mitt jobb är härligt på storhelger!! lite mer ovana resenärer. Mindre av stressade pendlare som bara grymtar o typ går på varandra. Riktigt skönt.

Man ska verkligen inte stressa. Så onödigt slöseri med energi.

På tal om onödigt slöseri med energi så ska även jag bättra mig.
Stressar iofs inte så mkt på det viset... har däremot fått slagits och bråkats ordentligt med den otrevliga avundssjukan..!
Också hysteriskt slöseri med energi, tid och tankeverksamhet!

Skit samma... Varför va avis?! Någon gång händer det väl mig med, kan man ju hoppas på. Och tills dess kan man väl bara vara glad för någon annan!
(och det är jag ju förstås! Redan innan. Men trött på att avundsjukan kör in sina vassa, iskalla klor i sidan på mig mitt i glädjen för de andra)

Även spännande saker på g!
Fast får väl se hur det blir med dem... Ett telefonsamtal bort (minst)
får väl återkomma (så det inte blir fööööör långt inlägg ;))
Har ju en tendens att skriva sådana.

Nä.. Mycket gjort(mest jobb, men som tur är lite trevligtheter med!) och mycket kvar att göra och mycket, mycket mer som man inte riktigt vet...! Spännande.

To Do-List

Har jobbat... jobbat och jobbat och jobbat...
Känner mig smått slut i själ och hjärta.
Men det liksom rullar på bara av sig själv. Ibland läskigt att inse.

Trött.. Och sover o sover. Sover bra, tacksam för det.
Vaknar, av mig själv, efter mina lagoma 7-8timmar men är fortfarande trött.
Inte trött så jag vill fortsätta sova... Utan jag känner mig utsövd och rätt pigg egentligen. I huvudet typ... Men inte i kroppen?

Ja, någonting är det iaf.. För upp ur sängen har jag inte lyckats ta mig...

Imorgon ledig dag. skönt.
Men listan är fortfarande lång på vad som måste fixas denna vecka!
lite stressat. Samtidigt som jag inte känner att jag har ork eller energi att vara stressad... utan helst bara går på... Lite som omedvetet. Fast riktigt så är det ju inte.. Konstigt. Har inte ord som kan förklara...

lite tacksam över denna märkliga känsla oxå förstås. kanske, kanske att jag då slipper nervositet för fredagens uppföljning på jobbet. Där man ska kollas så man kan allt.
Brukar alltid bli nervös... Fast jag gör detta varje dag.. Är det något man glömt? Något man inte kommer komma ihåg?

Men just nu känns det mer som "jaha.. går det så går det... kan jag så kan jag.. Kan jag inte så får man väl ta det därifrån sen.."

Imorrn ledig alltså.
Listan består av tvätt, möhippeförberedelse - som gåvan samt klädplanering, deklaration (kom på att jag betalat tillbaka, men inte deklarerat Ooops) ordna till det sista(?) på bröllopsgåvan, umgås med familjen, ringa hsb om el o tvättstuga, försöka mig på retunering av felbeställning IGEN... Och vad det nu var jag glömt.
Tycker det är lite rörigt för tillfället.
Och orkeslösheten och energidippen hjälper inte till alls.

Nästan lite orolig för hur det ska gå på möhippan på lördag! :S
Hoppas på att ha vaknat till då.

olätt :)

Ibland är det allt annat än lätt att vara en Cecla...
Särskilt en Cecla som är förälskad i en man långt bort (fast inte såå långt bort längre förstås)

Jaja.. det här emd distansförhållande är inte lätt.
Även om det är som vår vardag vid det här laget...
Det liksom rullar på.
Oftast skönt, att det funkar så bra.

Men ibland trillar jag dit... Dit där nere... I mörkret.
Arg o ledsen och orolig för framtiden.
Ska vi nånsin kunna flytta ihop? Ska vi nånsin få påbörja den där familjen vi drömmer om?

Sist jag skrev hade jag brakat ihop igen..
Jag har ju alltid tänkt och trott att jag skulle skaffa barn relativt tidigt i mitt liv... Önskat mig iaf 1 barn innan 30.
(ja ja... det är ju fortfarande 4 år kvar... MEn vet ni hur fort det går?!?!?)


Var väl mest avundsjukan som blandades med tankar inför oss och vårat...
Har varit omgiven av magar på senaste.. vart jag än tittat.
Sjukt kontsigt!! :)
Och sist jag skrev hade jag precis fått reda på att det väntas barn i min bekantskapskrets.

Blev lite mycket.. :S :) Lite "o när ska vi få?"


Känns jättelarvigt! Såhär efteråt...
Vill ju inte stressa fram. Och speciellt larvigt känns det när jag vet så många som har svårt att få barn, fast de bor ihop och har det bra.
Och so far vet vi ju inget om hur det ser ut för oss i den bemärkelsen...
Så känns lite larvigt att klaga/längta/oroa/önska redan innan...

Äsch... jag vet inte...
Nu ska jag ta en värmande dusch iaf!!

Är det bara jag?

Är det bara jag som blir rädd att livet bara rusar förbi?
Är det bara jag som drömmer?
Är det bara jag som vill framåt?
Är det bara jag som blir livrädd att det aldrig ska gå ihop?

bara jag som "blir för gammal?"
bara jag som vill mer?
bara jag som blir orolig att fastna för evigt i ett pendlande fram och åter.
Lite här o lite där...?
bara jag som längtar?

Det är iaf inte bara jag som har svårt att finna ord... Men ibland ger inte det ens den minsta tröst. Bara en känsla av hopplöshet..!
och ensamhet.

blir ledsen..

Jag blir så ledsen i själen när den såkallade vuxenvärlden sviker så...
När vuxna människor inte kan bete sig bättre än små dagisbarn.
När samhället inte är till för de som har det svårt.. när samhället inte gör något för att hjälpa...

När en människa blir skickad fram o tillbaka mellan arbetsförmedling och försäkringskassan.. Och alla hävdar att "oj så tokit det blivit..." men inte gör ett endaste dugg för att hjälpa till att göra det otokigt!

När de helt plötsligt byter handläggare utan att informera om bytet, så man söker efter den man en gång hade och får reda på att dit kanman inte ringa längre!


Va är det för jäkla lekstuga i detta land egentligen?!?!?
Fy fan alltså...

Semestervalet gjort!

Nu har jag äntligen fått in mitt semesterval...
Att det ska vara så svårt att försöka välja när man vill vara ledig!??

Är ju förstås glad så länge jag får någon ledighet...
Men årets semesterval har ju så otroligt många möjligheter...!
(iofs ska det väl till lite tur i det hela oxå så möjligheterna blir just sådanna möjligheter jag tänkt)

Men nu är det alltså gjort!
Jag gjorde många val av veckor... Hoppas på att det blir bra oavsett vad jag får.
Så nu väntar en spänd och smånervös tillvaro innan besked (som kommer senast första april)
kommer det bli en sommar med ö-helg? Eller en sensommar med en efterlängtad, egen fyrbent krabat? kommer det bli en lång semester? kommer det bli som två semestrar?! kommer det bli av en resa sep/okt!??!

Mmm... frågorna är många... Den som lever får ser!

Steg åt olika håll...

Ständigt och hela tiden...
Nåt steg hit, ett annat dit.. Något steg fram, sedan tre tillbaka igen...

Blir galen ibland.
Men vet att dte inte är så lätt heller...
Som att man är lite schizofren...
Jo, men det går bra. Klart vi gör! och sedan plötsligt, nej det går ju inte alls... för mkt som talar emot...



Har suttit och dagdrömt om semester.
En lång en... En semester där jag kan skaffa en efterlängtad liten hund! (om jag har sån tur att jag hittar nån som tycker jag är bra ;))
Om att få lite mer liv i mitt liv... lite mer.. familj...
Jag kan ju verkligen inte tänka mig ett liv utan hund!
Jag har ju tur som har en lurv hos mor o far, vår stora luns Ambra. Världens bästa. Och så har ju systrarna mina sina...

Men vill ju gärna ha en alldeles egen... En som bor hos mig!

Har massor som talar för... men även en del som talar emot...
Min största nackdel är mitt jobb. Tyvärr...
Med knasiga tider, toktidigt ibland... jättesent ibland... ibland kommer man inte hem utan måste sova borta... ibland jobbar man bara 4h, ibland upp till 12h...
Och då blir det ju lite svårt att kunna ta hand om en liten liten...
Särskilt när man som jag bor själv.

Har ju en hel del folk som ställer upp o kan hjälpa. Men rädd att det kommer behövas mer än de förstår... Mer än vad som är rättvist för en hund?

Fast samtidigt lever de ju i nuet de där fyrbentingarna. Och är väldigt anpassningsbara....
Och jag har ju nog ibland mer tid än andra med "vanliga" jobb :)

Gaaaahhh.. det är så svårt! :)

Kanske ska jag sluta fundera så mycket egentligen... Bara köra på!
Jag menar.. vänta på rätt tillfälle känns som sådant som inte händer... Det är bara att köra och sedan anpassa sig därefter.
(typ som att bilda familj... när är det "rätt tillfälle" att skaffa(ja.. det är ju inte bara att skaffa alltid) barn..?!)
Nä.. ska man invänta rätt tillfälle känns det som att man kan få vänta länge...
Och tänk vad mycket tid man då kommer missa isåfall,som istället hade kunnat ha tillsammans med sin fyrbenting (eller tvåbenting ;))


Mmmm... sitter som vanligt och brottas vidare med tankarna.. Insnöad på att jag måste "göra rätt".

(och det här är då bara om att utöka min lilla familj med en hund...
Jag ska inte börja skriva om minönskan att utöka med min älskade karl som sambo.. ;)
Då kommer väl inlägget aldrig ta slut hahah)


Men nä, slut med funderingar om detta nu.. Dags för lite Nu-levande, och fixa i ordning in lägenhet lite. För imorrn blire sportlovslekar hela dagen! (Jaa, jag är ledig!! TJOHOOO!)

Vändning?!

Njaa..
Fick idag veta att min svåger varit med om en bilkrock (han blev påkörd av nåt pucko som bestämde sig för att köra ut i korsningen fastän han var precis framför)
Så nu har storasyster och hennes familj ingen fungerande bil, då hennes fått något fel och lagt av.

Min familj och bilar verkar vara en otroligt bra kombination just nu ;)

Som tur är gick det ju rätt bra, han är lite skakis och hade lite ont i ryggen. Men annars ok.

Idag kom jag knappt ut ur porten, det var en stor snöhög utanför dörren... Och strax utanför den var en ÄÄääännu högre snöhög! ojojoj.. så jag började min morgon med snöpulsning...
Inte så inspirerande..

Inte heller så inspirerande att börja arbetsdagen med försening redan vid start. Som tur var bara 9minuter. Fantastiskt! :)
tyvärr höll det ju inte i sig.... Inte alls :S :(
Snötäckta signaler, växlar som var översnöade så man inte såg om de låg rätt, tågköer... Urspårning... Ja, allmänt kaos.
Stod i Skutskär i säkert en timme (om inte mer) (o då hade vi redan nästan 2h försening sen innan)

Men det var fantastiska människor ombord!!
Oj, vad lättjobbat det ändå var. Alla höll humöret uppe och hade sådant tålamod och förståelse!!
Det är nästan så man blir rörd faktiskt..!

Det var helt klart min absolut trevligaste försening nånsin!! :)
(det är klart att det alltid underlättar att ha en restaurangvagn så man kan bjuda på fika och sen att vi fick stanna vid en plattform så man kunde gå ut o röra sig, slippa känna sig instängd och fast ombord)


Och det var svinkallt i skutskär! Blåste ju halv storm...!
Men det var fint! Rent av vackert med all snö :) Och så kom solen upp oxå. Oooh va skönt det var, stå ute och prata lite med resenärer, vänta på info och få lapa lite sol! (blundade man kunde vi nästan låtsas att det inte var snö och kallt!! Iaf tills nästa stormvind knuffade på oss)

Men allt som allt en trevlig dag iaf, trots tråkigheter. Och det är så otroligt skönt att det får vara så ibland! Att det inte behöver betyda utskällningar och känsla av otillräcklighet när man blir sen.
Tänk att resenärerna själva kan bidra så mycket till situationerna :)

Mm, så jag kommer nu bädda ner mig rätt nöjd ändå.
(även om jag kommer önska att morgondagen, o helgen, blir bättre! Utan snöstormar och tågkaos.. Det vore så skönt)

Men nu sova iaf! Bara tre dagar kvar på 7dagars arbetsperioden nu. Börjar känna mig trötter... Men bara tre dagar kvar innan en dags vila!! :)
Nedräkning pågår

Dålig dag...

Snön är tillbaka.
iofs ska man väl inte bli förvånad... Det är ju trots allt bara februari.
Mitt tåg hem blev jättesent och typ alla anslutningar sprack!
Vet inte hur det gick med arlanda resenärerna heller... De kom ju med en buss iaf, men sen vet man ju inte hur det gick för den bussen i snön...
Stressade runt som en tok och försöka få koll på läget, få koll på vart alla skulle och när.. för att kunna vidarebefodra så vi så snart som möjligt kunde få information.

Då är det inte kul på mitt jobb. När det blir sådär...
Och förseningsminuterna bara ökar. Till den magiska gräns då man har koll och börjar ringa om alla anslutningar, då närmar sig plötsligt stationerna med rasande fart!

Och om det inte var nog med det...
Familjens bilar...
Det började med fars stora bil. Batteriet dödde. Och sedan var det nån fin människa som krossa ena sidospegeln utan att lämna kontaktuppgifter. Spegeln och hela liksom kåpan runt om är sönder...
Inte billigt det...

Och härom veckan fick lillbilen en ruta inslagen och blev bestulen bla på gps som låg i handskfacket.
Som att de inte har nog mina kära föräldrar. Med ekonomin. *suck*

och nu har min älskades bil börjat bråka med... Först var det nå vaj med bränslepump... Sen visade det sig att även det batteriet var på upphällningen. (och nu ickefungerande)
Och så idag (inatt) så har även den bilen fått rutan inslagen och blivit bestulen på gps, skivor och vad mer de kan ha hittat när de rotat runt...!


Man blir ju less...!

Och himla trevligt att slå in nåns ruta nu när snöovädren är tillbaka oxå!


Nä... jag är helt slut.
Utmattad av alla motgångar....
(visst, det är ju inte jordens undergång förstås... Bara för mkt av det ogoda. Så jag måste klaga av mig)

Får skriva glada inlägg en annan dag. :)
Nu ska jag gömma mig under en filt och få upp värmen. Sen sova! Imorrn blire lite sovmorgon igen!
Klockan ringer inte förrns halv sex!! Tjohooooo!! :D (me like)

O imorrn blrie en helt ny tur för mig, det ska bli spännande. Hoppas att det går bättre än idag.

Nya hem

Helt sjukt...
Det här är den märkligaste känslan någonsin...
Sitter i VARDAGSRUMMET i min nya lägenhet... Ser in till HALLEN... och KÖKET!
och på andra sidan väggen är mitt SOVRUM!!

Det är så konstigt! :D Så fantatiskt...
Fattar inte alls att allt det här faktiskt är mitt. Att här ska jag faktiskt bo!!
Och att inatt, inatt kan jag inte ligga o somna till tv'n, stänga av och vända på mig.
Nej för nu har jag ett helt specifikt rum att gå o sova i!!

Jättemärkligt...!
Hela kroppen är ju liksom inställd på att sova liksom mitt i. Som nu då borde bli vardagsrummet...

Haha.. skrattar åt den märkliga känslan!


Och hoppas Chiefen känner lika där uppe i bollnäs. Att det är det märkligaste nånsin, men superbra iaf!
Tack vare mina kära, kära systrar så lyckades skuldkänslorna och ledsamheten jagas på flykt.
Och de berätta att han så fint lagt sig tillrätta i nya lillhusses famn och somnat. Så han kommer nog trivas bra! Särskilt med en stormatte som gosa så mycket som hon gjorde med :)
Sånt gillar han.

Så nu känns det bra. Han kommer få det så bra.
Jag kommer få det så bra.

Vi ska bara vänja oss vid den här märkliga känslan... :)
Känslan av ett hem!

Kämpar...

Kämpar hårt mot att känna skuld och dåligt samvete... Känna att jag sviker...
Men ledsamheten och värken i bröstet gör det svårt.

(och att veta att lillasyster o pojkvännen oxå är ledsna gör det ännu svårare)

De kämpade ju hårt för att "lura i mig" att ta honom själv...
Och han är ju underbar! :) har nog aldrig varit med om någon som tyckt så mycket om mig... Vänt sig till mig... Speciellt! :)

Kommer sakna lillkillen massor!

Men tanken var ju sådan från början.. Han skulle ju inte bo kvar.
Och jag kan ju inte ha en egen liten valp just nu... Och där i sitt nya hem kommer han få vara med hela tiden. Och får en hel familj som bara är hans.
Så det blir bättre.


Men inte fan hjälper det mot saknaden iaf...
Bollnäs är långt bort...

Nu ska jag koncentrera mig på flytt, o de nya problemen vi stött på där.
hålla igång så inte tårarna tränger fram.
Imorrn blire flytt.. Dubbelt upp.
Fina Chiefen till Bollnäs och jag själv till högdalen.

Det blir nog bra i slutänden ändå.

Flytta!

det är vad jag ska det...
Bli stor, och flytta hemifrån på riktigt!

Ja.. har ju flyttat några gånger innan.. som till tibro och skövde och till söder... Men det var bara tillfälliga hem. Tidsbegränsade... Hem tills pluggeriet var avklarat... Hem tills bror kom tillbaka till Sverige.

men nu.. Nu ska jag fytta till ett hem där jag får bo i precis hur länge eller hur kort jag själv vill! :D
Och ett hem där jag får ett separat sovrum!! OCh ett KÖK!! :D Äntligen, ett kök!!

Har saknat ett kök så otroligt de senaste 2åren.

Dock känns allt lite märkligt.. Konstigt... Konstigt att Jag ska bo Där!
Att lilla jag ska ta plats i den där STORA....
med mina små pluttsaker... :) Hihi...

Och märkligt att jag inte ska sova i samma rum som tv'n någe mer..!
tänk om jag inte kan sova?!?! :)


mm.. ska bli otroligt spännande! Skönt att få ett helt eget. På lördag bär det av!
(kanske att jag tar ett liggunderlag och sovsäck redan på fredan! ;)) Bara för att testa...

men hade glömt att det var så mkt att ordna.. adressändring (som verkar smått omöjlig med lghtsnr som inte stämmer överrens) och fixa el och flytta tv-licens...

Och sen allt annat då.. SOm att jag vill ha internet... och hemtelefon! Gaaahh :D

fast o andra sidan känner jag att jag inte har så bråttom... Allt komemr falla på plats så småningom :)

Nytt, nytt, nytt

Nytt år,
ny dator. Och snart ny mobil också...

inte van vid det här med att göra av med så mycket pengar...
Men det var/är ju faktiskt på tiden.
kanske kan det bli någon ordning på bloggen....


Hoppas på ett bra år.
Med mer trevligheter än tråkigheter och oro...

Får minnas kärastes ord "det här blir vårt år"